Det är tyst. Än är det många timmar till solnedgången och solen gassar fortfarande mot marken, värmer den torra jorden och ger liv åt växterna. Vinden blåser stilla och det är tyst. Nästan helt tyst, bortsett från det låga skrapande ljud som kommer från den mexikanske vakten som går fram och tillbaka med sitt gevär vid sin vaktpost. Han väntar på att hans skift ska ta slut. Att hans kollegor ska komma och hämta honom så att han äntligen kan gå hem. Han ler när han minns att han sparat en flaska tequila, bara för att han skulle kunna festa lite ikväll. En stilla fest i sin ensamhet.

Plötsligt bryts tystnaden av ett klingande ljud. Den mexikanske vakten vaknar snabbt upp ur sin dagdröm och vänder sig om för att se var ljudet kommer ifrån. Men det enda som syns är ett glänsande litet föremål på marken några meter bort, där vid den stora stenen. ”Vad i helvete?”, tänker vakten och går sakta men säkert fram mot det glänsande föremålet. ”En liten spelande klocka?” Det var också hans sista tanke.

Det hela är över bara på några sekunder. Bakifrån stenen kommer en man framrusande med en sylvass kniv. Ett välplacerat snitt, och den mexikanske vakten dör direkt varpå hans kropp faller slapp och livlös till marken. Den cowboyklädde mannen lägger undan kniven, lyfter upp den döda kroppen och bär bort honom runt den stora stenen där resten av hans gäng väntar knäpptysta. Alla lyssnar de efter minsta underliga ljud, men inget kommer. Öknen är tyst. Solen går ner.

Introduktion

Jag minns när jag för första gången spelade Commandos. Det var faktiskt första gången jag spelade ett spel av detta slag, tredjepersons actionstrategi kanske man skulle kunna kalla det. Det var lite pirrigt, för mina kompisar satt bredvid och hånade mig för var gång jag lyckades få varenda tysk liten vaktrackare att komma springande dit jag gömde mig. Jag kommer ihåg att jag önskade att spelet vore lättare. Att jag någon gång skulle kunna klara uppdraget så att det envisa flabbandet bakom mig kunde upphöra. Men det kom aldrig något underverk. Spelet förblev toksvårt, och vännerna bara skrattade. Först nu förstår jag vad som var fel… Vi spelade fel spel!

Presentation

Först ut i det smågalna gänget har vi John Cooper. Med sin cowboyhatt är han ledare för dem alla, och också den som tömmer sitt magasin snabbast. Han är dessutom utrustad med en kniv, något som ofta kommer väl till pass när du behöver få bort en fiende snabbt som attan. För övrigt är John en av de två karaktärer som kan bära kroppar.

Nummer två i gänget är Sam. Cooper räddade Sam från bråk på en bomullsplantage, och sedan dess har de två följts åt. Sam har en lite kraftigare bössa med tolv skott, men han skjuter långt ifrån lika snabbt som Cooper. Sam kan dessutom binda medvetslösa fiender, och om du känner för det, dra fram en dynamitpinne och kasta iväg. Man skulle kunna säga att Sam är gruppens Dynamitharry.

Strax efter det att Sam och Cooper mötts så räddar de Doc McCoy från att bli hängd. Doktorn kan förutom att hjälpa till att läka sina kamrater också dra fram sin prickbössa för att på långt avstånd avverka fienden. Det sömnmedel som doktorn bär med sig i sin väska är inte heller det utan värde.

Gruppens charmtroll heter Kate och är nummer fyra. Hon är en vass kortspelare med en förförisk kropp. Hennes specialitet är att visa lite av benen så att motståndaren blir attraherad och kommer närmare. Väl på kort avstånd sätter hon en välplacerad spark i skrevet på den kärlekskranke fienden, som genast faller i djup sömn.

Sist, och definitivt inte minst, har vi Sanchez. En temperamentsfull mexikan vars högsta önskan är att hämnas på El Diablo. Eftersom Sanchez är så stark så kan han bära två kroppar samtidigt, och han kan dessutom med sin stora hatt lura fienden till sig genom att låtsas ta en siesta. När fienden väl är nära reser han sig upp och svingar runt sin eldpinne (sitt gevär) ett par varv varpå de stackars fienderna ser stjärnor!

Spelkänsla

Det märks att utvecklarna själva spelat andra spel i samma genre. Mycket dessutom! Desperados innehåller alla de där små funktionerna som du alltid önskat men aldrig brytt dig om att sakna. Jag drar mig faktiskt inte för att säga att spelets gränssnitt är perfekt. Det är lätt att förstå vad knapparna betyder, och när en ny karaktär går med i det glada mördargänget så får man alltid spela en bana där man lär sig den nya karaktärens egenskaper.

Det absolut roligaste med Desperados är att det finns så många sätt att klara det hela på. Om du känner dig kvick i fingrarna och föredrar eldkraft så kan du rusa fram med hela gänget och försöka skjuta alla omkring dig. Om du istället vill vara mer diskret så kan du ta fienden i stillhet, en efter en, tills bara ett fåtal återstår. Och med tanke på att du har sex karaktärer tillgängliga, var och en med sina egna speciella verktyg, då förstår du säkert att det finns massor med sätt att spela detta spel på.

Spara, ladda, spara, ladda

Van som jag är att spela Commandos så satt jag med sinnena på spänn och utförde varje liten aktion så precist som jag bara kunde. Snabbt märkte jag dock att i Desperados gör man ofta fel, och quicksave-funktionen blev snabbt min bästa vän. Denna funktion ska utvecklarna ha en enorm eloge för, det går på mindre än en sekund att spara, som i Half-Life ungefär. Dessutom går det lika snabbt att ladda, här också snabbare än Half-Life. Förenklat kan man säga att spelet bara sparar var fienderna är någonstans, sen flyttar den bara runt kropparna när du laddar ett sparat spel – kartan finns ju redan inladdad i minnet. Kort sagt, inga fler tråkiga ”Loading…”-skärmar, Desperados visar andra utvecklare hur sparfunktioner ska fungera!

AI

Precis som i andra spel som liknar Desperados så kan man med hjälp av ett enkelt kommando få fram en fiendes synfält. Detta visas då som en kon framför fienden och rör sig allt eftersom fienden vrider på huvudet. Genom att utnyttja denna funktion kan du smyga förbi när fienden tittar åt ett annat håll. Men bara om du är tyst, rör du dig för snabbt så kommer fienden vakna upp och vända sig om för att se var ljudet kom ifrån.

Ännu en funktion som imponerade på mig är att är att fienderna agerar annorlunda de banor som utspelas på natten. De har mycket kortare synfält, men är också väldigt mycket känsligare för ljud. Detta resulterar i att dag- och nattbanor blir som, ja, natt och dag…

Något av det som gjorde Commandos så evinnerligt svårt var att fienden så fort han såg dig började skjuta. I Desperados finns istället en viss tolerans, och man kan se på en fiendes synfält hur pass nervös han är. Det funkar så att om synfältet är grönt, då är han lugn och stilla. Är det gult så har han sett något konstigt men inte riktigt upptäckt vad det var, och är det rött så har han sett en fiende. Något som dessutom gör att spelet blir ännu roligare är att fienden lugnar ner sig om han ser en vän. Så om en fiende är nära på att upptäcka dig och hans synfält blir gult så kan du försiktigt krypa därifrån för att sedan återkomma efter ett par minuter så att du kan smyga närmare utan att upptäcka dig.

Jag vet att Ain i Desperados kommer att göra folk kluvna. Om du ser en grupp människor och skjuter ihjäl en av dem kommer folkmassan springa efter dig. Lyckas du skaka av dig förföljarna så kommer de efter en stund gå tillbaka till sina utgångspositioner och inte ens bry sig om den döda kroppen som ligger där. Detta är både på gott och ont. Vissa vet jag kommer att säga ”Åh men det där är ju inte särskilt realistiskt!”. Och jag håller med, det kan verkligen debatteras om huruvida ett spel ska satsa på extrem realism eller på en rolig spelgång. Själv föredrar jag nog det sistnämnda.

Ljud

Dynamiskt och omgivningsanpassad musik har alltid imponerat på mig. När mina karaktärer blir upptäckta av fienden så drar en snabbare och mer hetsig musik igång som gör att nackhåren reser sig. Som med all annan bra musik så bidrar detta till den redan intensiva stämningen och snart sitter du som klistrad framför skärmen med högtalarna på maxvolym.

Men inte bara musiken är underbar, också de andra ljuden är mer än väl godkända! Kvittrande fåglar, porlande bäckar och dundrande vattenfall är några av de omgivningsljud som man stöter på. Något som dessutom är väldigt fint är att ljudet från vapnen reflekteras gentemot ljudet från omgivningen. Står du bredvid ett vattenfall så kan du skjuta i princip utan att någon hör skottet. Om du däremot står i botten av en ravin och trycker på avtryckaren så kan du lita på att fienden kommer börja röra på sig. Över hela banan dessutom!

Med risk för att bli något tjatig så vill jag också berömma de ljud som vapnen avger. Vissa, något kraftigare vapen, ger ifrån sig en sjuhelvetes smäll, medan de svagare knappt låter alls. Och om man låter alla fem karaktärer skjuta samtidigt, ja då är det bäst att hålla för öronen!

Grafik

Eftersom grafiken inte är realtidsrenderad så finns det inte så mycket att säga. Scenerierna är förgjorda, och därför flyter det hela på mycket fint. På mitt lilla Geforce2 kunde jag dessutom köra en väldigt hög upplösning och ändå avnjuta ett fint flyt. Men det finns faktiskt också element i Desperados som skiljer sig från de andra spelen i samma genre. Bland annat så är många av karaktärsinformationerna helt i 3D. Vid ett uppdrag så går Kate upp på en scen och börjar dansa, och de animationer som utarbetats för detta är imponerande!

Nåväl, bara för att banorna är förrenderade så betyder inte det att de är simpla. Höjdskillnader visar sig på många olika sätt, och om du med Sam kastar en dynamit utför en sluttning så kommer den studsa tills den når botten. På detta sätt gäller det att försiktigt, försiktigt se till så att man kan dra nytta av höjdskillnaderna. Om en fiende står på ett tak så kan du ställa dig nära väggen under taket och på så sätt göra så han inte ser dig. Men akta dig, om du låter för mycket så går han fram till kanten av taket och kollar ner, varpå du med all sannolikhet upptäcker en mängd blykulor flyga förbi i luften.

Sammanfattning

Det var länge sedan jag hade så här roligt. Svårt som attan är det att slita sig från Desperados, och lyckas du så får du gärna berätta hur. Att inte rekommendera det här spelet just nu vore en dödssynd, men visa komplikationer finns. De som ogillar att gång på gång spara och ladda för att pröva alla möjliga tillvägagångssätt kommer nog få rätt svårt att stå ut med Desperados. Ni övriga bör dra på er era finaste skor och kila ner till spelbutiken, för Desperados är ett av de bästa spel jag någonsin spelat!

Testat på:

Pentium III 800MHz
256MB RAM
Geforce2 GTS 64MB

Skicka en rättelse