Genom åren har det gjorts fantastisk spelmusik men få utanför den mest hängivna gruppen av gamers har känt till kompositörer som Tappy Iwase (Metal Gear Solid), Koji Kondo (Zelda och Super Mario), Nobou Eumatse (Final Fantasy) och Martin O'Donnel (Halo). Förhoppningsvis kommer de få den uppmärksamhet de så länge förtjänat tack vare uppsättningen PLAY! – A Video Game Symphony som turnerar världen runt och ger publiken möjlighet att njuta av ett urval av den bästa spelmusiken som skapats.

Dirigenten Arnie Roth är den bestående delen i uppsättningen. Den symfoniorkester som används är alltid den lokala så under Europapremiären som jag bevittnade i Stockholm den 14 juni var det de Kungliga Filharmonikerna som framförde musikstyckena. De var emellertid inte de enda som framförde spelmusik den här kvällen. Det svenska bandet Powerplay värmde upp publiken i Konserthusets vestibul med en mängd Nintendo-covers och redan där sattes nivån för kvällen.

Låtlista:

PLAY! A Video Game Symphony: Fanfare
Final Fantasy VIII: Liberi Fatali
Super Mario Bros: Suite
Shenmue & Shenmue II: Sedge Tree
Battlefield 1942 & Battlefield 2: Suite
Final Fantasy VII: Aerith’s Theme
Sonic The Hedgehog: Suite
Metal Gear Solid: Main Theme
Apidya: Suite
Kingdom Hearts: Suite
The Elder Scrolls III - Morrowind: Suite
Final Fantasy Series: Swing de Chocobo
Chronicles of Riddick: Suite
Chrono Trigger & Chrono Cross: Suite
World of Warcraft: Suite
Silent Hill II: Theme of Laura
Halo: Suite
The Legend of Zelda: Suite
Final Fantasy VIII: One-Winged Angel
Blue Dragon: Main Theme (Extranummer)

Utrymmet för den här recensionen är alldeles för litet för att kunna gå in i detalj på alla de stycken som framfördes under kvällen men det fanns ett antal höjdpunkter som måste föras fram i ljuset. Den första av dessa är Super Mario Bros som, trots att spelmusik av denna sort inte direkt är anpassad för en symfoniorkester, var över förväntan och det lockade tveklöst fram kvällens största leenden.

Sedan är det svårt att inte skriva några rader extra om kvällens två svenska bidrag: Battlefield och Chronicles of Riddick. Det förstnämnda är ett stående inslag i föreställningen och består av huvudtemat för BF1942 och Arabic Theme från BF2. Som en av få personer som aldrig gillat Battlefield-spelen är det bara att erkänna att musiken är riktigt bra och jag hoppas verkligen att Joel Eriksson som komponerat musiken njöt där han satt i publiken. Detsamma går att säga om musiken från Starbreeze Chronicles of Riddick som var lika maffig i sitt framförande som spelet är i sin helhet.

Kvällens mest originella stycke var utan tvekan Swing de Chocobo från Final Fantasy-serien som närmast lät som storbandsswing än något som de Kungliga Filharmonikerna självmant skulle spela. Alla såg dock ut att uppskatta den annorlunda tonen, kanske speciellt Roth och orkestern som med sin entusiasm drog in publiken i densamma. Entusiasm var kanske inte känslan som temat från Metal Gear Solid frambringade, men att höra musiken och se filmsekvenser från MGS4-trailern var, för den Hideo Kojima-fantast som jag är, en härlig upplevelse.

Det var emellertid fyra stycken som fick gåshuden att resa sig extra högt under kvällen. Det första var Aerith's Theme från Final Fantasy VII som trots den totala avsaknaden av filmmaterial på storbildsskärmarna fick mig att återuppleva många av de starka känslor som spelet gav mig. Helt enkelt en magisk upplevelse för någon lika skadad som jag. Känslan var inte lika stark när orkestern började spela temat från Halo, men nästan. Musiken i Halo är mäktig redan utan en symfoniorkester men med en blir mäktig till bristningsgränsen och redan de första stroferna fick mig att räta på ryggen och sätta mig i givakt.

Den absoluta höjdpunkten för den större delen av publiken var dock Zelda och med huvudtemorna från The Legend of Zelda, A Link to the Past och Ocarina of Time sammanflätade i ett stycke behövs det nog ett gamerhjärta av sten för att inte bli berörd. Känslorna förstärktes också effektivt av att scener från spelen visades på storbildsskärmarna och som vanligt var man inte sen att känna igen de buskar som går att bränna ner i del ett av Zelda-sagan. Att de skulle avsluta konserten med Nobuo Uematsus stycke One-Winged Angel från Final Fantasy VII var inte direkt förvånande men det gjorde inte stycket sämre. Skulle jag välja ett musikspår för att visa spelmusikens storhet så skulle det bli detta mästerverk. Och efter att få ha hört det live, framfört av en professionell symfoniorkester och kör har stycket växt ännu mer. Både i mina öron och säkerligen även hos alla de som hade privilegiet att få bevittna konserten.

Sammanfattning

Som ni säkerligen har förstått efter att ha läst den text som jag hittills skrivit så uppskattade jag verkligen konserten. Kanske beror det på att jag är precis den målgrupp som den riktar sig till. Jag har haft förmånen att få spela alla de titlar som användes under kvällen och en del av musikens storhet ligger i de känslor spelen framkallar och som musiken nu väcker till liv. Helst ska du känna igen flertalet av de spel som framförs för att kunna uppskatta det fullt ut. Speciellt då det av någon anledning saknas filmmaterial till flera av titlarna, något som helt klart är konsertens absoluta svaghet och som hindrar den från full pott. Faktum kvarstår dock: är du en gamer som uppskattar spelmusik så bör du ta nästa chans att se PLAY! – A Video Game Symphony, det är helt enkelt en fantastisk upplevelse.