Det högteknologiska Stark med militära undertoner och politiska intriger – det fantasy-osande Marcuria med sina magiska varelser och illavarslande profetior. Kontrasten mellan dessa två världar har alltid varit en av de saker jag uppskattar mest i Ragnar Tørnquists berättelser. I det fjärde avsnittet av #Dreamfall Chapters lämnar vi dock Stark åt sitt öde, då även Zoë hittat till det magiska landet. Därmed försvinner motsatsförhållandet, men det gör faktiskt inte så mycket den här gången. Det spretiga berättandet från de tidigare delarna blir mer kompakt och enhetligt – och vilken berättelse det är sen!

Spelet flyter mycket bättre efter motorbytet till Unity 5.

Konflikten mellan människor och magiska varelser trappas upp ytterligare när Kian besöker ett läger där farliga experiment utförs på oskyldiga civila. Parallellt tar sig Zoë djupt in i skogen där hon konfronterar urtida, farliga väsen och riskerar hela världens framtid.

Jag har ganska svårt för högtravande berättelser där jag behöver rädda världen från Ondskan™. I spelbranschen blir det ofta både lökigt och intetsägande vid sådana premisser, men #The Longest Journey och #Dreamfall: The Longest Journey är lysande undantag. Tørnquist och #Red Thread Games gör mig inte besviken den här gången heller och fortsätter fresta med sin spännande historia fylld av nyanser, hemligheter och intressanta karaktärer.

"Yay, dockteater!" sa ingen någonsin.

Det fungerar delvis så bra för att allting inte är på liv och död precis hela tiden. När kniven avlägsnas från strupen kan vi stifta bekantskap med en före detta trollkarl som numera är rehabiliterad och arbetar med dockteater. Den talande fågeln Crow envisas med att bryta den allvarliga tonen med sina många uppkäftiga kommentarer. Båda figurerna är bekanta för er som spelat de äldre spelen, och ännu fler möten med personer från förr blir det i det fjärde avsnittet. Fans av spelserien lär inte bli besvikna.

Krigarsmurfen delar ut rättvisa.

Själva berättelsen och möten med karaktärer fortsätter att vara den största behållningen under den mystiska resan. Dreamfall Chapters är ju dock ett spel, och när det kommer till mekaniken lämnar fjärde delen, precis som de tidigare, mycket att önska. Red Thread Games fortsätter att trycka in pixeljakter i äventyret och vill bland annat att vi ska samla gömda pappersbitar och klicka på objekt i ett hus i rätt ordning. Det är precis så tråkigt som det låter, och vid de få tillfällen då det dyker upp renodlade pussel handlar det mest om att plocka upp en pryl och använda på en annan pryl. Utforskarlustan kvävs i snäva och linjära miljöer.

Men det är inte fullt lika irriterande som förra gången. Historien blir mer fascinerande ju närmare slutet den lider, vilket är anledningen till att kapitlet trots spelmässiga brister ändå engagerar och lyckas piska upp begär för den kommande finalen.