Spektaklet är olikt något jag tidigare sett i Total War-serien, men samtidigt omisskänneligt Total War. Trots att det är en regisserad demonstration och vår kameraman inte styr över några trupper syns tydliga tecken på beprövade Total War-strategier när imperiets kavalleri, som tidigare gömt sig i en skog bredvid, anfaller orc-trupperna i ryggen och svärdssvingande reserver kallas in efter att spjutmännen absorberat huvuddelen av de grönhudades anfall. Men enligt Jim Whitston, kampanjdesigner, handlar striden jag ser om mer än bara vem som har de tuffaste enheterna.
– Namngivna karaktärer har unika föremål som de kan låsa upp, men för att göra det måste de klara en serie quests, och varje steg är en möjlighet för oss att väva in Warhammer-berättelsen i spelet. Till slut kulminerar de i en strid inte helt olik de tidigare Total War-spelens ”historical battles”, och det vi ser här är en strid i slutet av Karl Franz questkedja där han låser upp stridshammaren Ghal Maraz.
Troll spyr galla över imperiesoldater. Bokstavligt talat.
Utöver ledarna själva syns en hel del hjältar på slagfältet – bland dessa en witch hunter och en warboss. Förutom att vara formidabla enheter i strid avslöjar Jim att de även ska vara närvarande på kampanjkartan där de tar den roll som tidigare i serien axlats av agenter av olika slag. De kan levla upp, utrustas med magiska föremål och till och med stjäla föremål från fientliga hjältar som besegrats i strid eller tvekamp.
– Eftersom vi har så många nya features och sådan oerhörd detaljnivå – så stora skillnader mellan raserna både visuellt och spelmekaniskt – ville vi inte ta på oss för mycket på samma gång och offra det djup vi vill åt. Vi vill göra varje ras rättvisa, och det enda sättet vi såg att göra det var att begränsa antalet raser vi inkluderar.
[center]You had me at WAAAGH!!![/center]
Det känns onekligen konstigt – fyra raser är allt vi inledningsvis kommer ha att leka med i Total War: Warhammer, men ju mer Jim förklarar desto mer förstår jag honom. I Warhammer är det trots allt inte fråga om vanliga kungariken med städer, barracker, bondgårdar och tio olika typer av spjutmän. Alla raser, från människoimperiet och deras vänner dvärgarna till de odöda vampire counts, är helt unika. Greenskins samlar inte skatter, till exempel. Inte heller vill de sitta stilla i garnisoner. Deras liv kretsar kring krig och våld, och har de ingen fiende att slåss mot vänder de sig istället mot varandra. Därför tänker Creative Assembly dela in spelet i en trilogi och följa upp Total War: Warhammer med två fristående expansioner som introducerar både nya folkslag och geografiska områden.
På kampanjkartan har Creative Assembly valt att göra sig av med både år och årstider. Karaktärer kommer inte att åldras eller dö på naturlig väg.
Den som gissat att diplomati med ett krigiskt svampfolk kan bli en smula knepigt har gjort sig skyldiga till årtusendets underdrift. Samtidigt vill Creative Assembly inte helt frånta spelare den frihet de är vana vid. Imperiet kanske inte kommer kunna bli bästa vänner med orcer, men en tillfällig fred är inte att utesluta.
Å andra sidan är kanske inte fred vad vi är ute efter i mötet mellan Total War och Warhammer, särskilt efter att ha fått se vad stridsläget har att erbjuda. Att mäta sig med de förhoppningar och förväntningar jag och min black orc byggt upp de senaste tio åren är inte lätt, men ta mig fasen om inte Creative Assembly gjorde just det.
