Grafiskt är det en betydande skjuts uppåt – 1.6 har trots allt stuckit i ögonen i ett decennium. Nu känns miljöerna – trogna renoveringar av kartor som Dust 1 och 2, Nuke, Inferno, Train, Aztec, Italy och Office – tillräckligt för att motsvara den nostalgiförskönade bild av CS vi burit med oss i bakhuvudet ända sedan det första mötet med Counter-Strike för 13 år sedan.

Illusionen av modernisering

Ögonblicksbilder skulle också kunna lura oss att tro att CS: GO är ett modernt spel. Men så gör sig ängsligheten påmind: rädslan att tappa respekten och kärnspelarna. Att upprepa det förnedrande misstaget med Source. Och då förstår man plötsligt varför CS: GO uppför och beter sig som ett tretton år gammalt spel. Varför ljudeffekterna – hårdkomprimerade, burkiga och brusiga wav-filer på repeat – är desamma. Inte snarlika, inte trogna sina förlagor. Desamma. I rättvisans namn ska man förstås konstatera att Cliffe och Gooseman faktiskt var före sin tid med att spela in verklighetstrogna vapenljud då. Idag framstår de tyvärr som historiska och inte relevanta – sedan länge överkörda av #Dice och Battlefield.

Visst är Counter-Strike ett snyggt spel – i jämförelse med övriga delar i CS-serien.

Ljudeffekterna blir i varje skottväxling en ständig påminnelse om vilket åldrat inre CS: GO rymmer. Spelarnas rörlighet är precis så avskalad som då. Det finns en renhet i det som man givetvis också kan uppskatta, och som på ett sätt förklarar varför CS varit så populärt under alla dessa år. Men det ursäktar inte varför CS: GO inte förbättrar eller evolutionerar. Utvecklarna har helt enkelt inte varit förmögna att veta hur.

Hur Blizzard gjorde samma sak rätt

Resonemangen kring CS: GO får mig ständigt att falla tillbaka på #Blizzard och deras behandling av uppföljaren till #Starcraft. Situationen såg likadan ut; länge trodde vi att Blizzard aldrig skulle våga närma sig spelet som blivit nationalsport i Sydkorea och beskrevs som världens bäst balanserade realtidsstrategi. Men Blizzard höll huvudena kalla och visade sig ha kommit till insikt om vad de skulle behålla för att Starcraft skulle förbli sig självt – och vad de skulle riva upp och förändra för att både kärnan och en ny, bred publik skulle vilja närma sig uppföljaren.

CS: GO kan i bästa fall innebära att kärnan av proffsspelare och envisa entusiaster byter grafikmotor och tillgodoser sig nya detaljer i miljöerna. Ingenstans hittar jag själv tillbaka som spelare. Jag påminns om exakt hur Counter-Strike var då – men blir inte förälskad på nytt.

Trots ett par nyheter lever CS: GO främst på sina gamla meriter.

Visst, här finns två halvnya spellägen, bekanta från en mod av CS, som utspelar sig på åtta nya kartor - bland annat en bank och en stuga. I kaotiska dödsmatchläget Arms Race belönas man med nya vapen enligt en automatisk hierarki, och i Demolition innebär de istället lagbelöningar i ett annars mer CS-traditionellt upplägg.

Faller man tillbaka på essensen med CS står inga nya kartor att finna för varken bombning eller gisslanfritagning. Det är samma kärna av åtta som man ältat in i absurdum. Visst har man rationaliserat bort excesser, lagt till enstaka passager och applicerat ett övergripande gränssnitt som känns lite mer pedagogiskt men också konsolanpassat, men på hela taget känns det mer som patchförändringar än något man borde låta fronta ett "nytt" spel.

Söligt på konsol

Just konsolversionerna är kapitel för sig. Under åren som gått har två läger etablerats - läger som visserligen inte direkt inkräktar på Counter-Strikes gebit, men lik förbannat ställer nya krav. Enligt Battlefield-traditionen är rörligheten och snabbheten underordnad skalan, förstörbarheten och lagarbetet, medan Call of Duty gör tvärtom med egobelöningar, perfekt siktning och 60 bildrutor per sekund.

Pc-versionen är den avsevärt bästa. Konsol-GO känns rentav riktigt dåligt.

Konsolversionerna av CS: GO gör varken eller. De är avskalade och framstår som lättviktiga, men orkar aldrig över 30 bildrutor per sekund utan rasar snarare ofta under – något som fullständigt tillintetgör alla förhoppningar om precision och detaljsiktning. Jag orkar dryga timmen med Xbox Live Arcade-versionen innan jag kastar iväg kontrollen av frustration – inte för att jag blir överkörd, utan för att det känns som att söla runt i en riktigt dålig konsolkonvertering.

CS: GO är egentligen ingen komplicerad ekvation. Utvecklarna har spelat säkert och fegt. Resultatet är en säker och feg uppdatering som – om den nu omfamnas – kommer att hålla Counter-Strike i stiltje i ytterligare en evighet. Men risken är å andra sidan att Valve genom att missa sin chans att förnya, har skickat ut sin spelserie på ett utdraget och stilla, men döende avsked.