I rymden kan ingen höra dig skrika, och i den här djupt obehagliga rymden kan du inte heller se det som får dig att skrika. Allt du har är två öron – och hopplösa odds.

BBC:s Sherlock Holmes, Star Trek Into Darkness, The Hobbit och nu – #The Nightjar. Detta är första spelet den prisbelönta skådespelaren Benedict Cumberbatch lånar ut sin röst till. Även om det redan där är fullt tillräckligt för att väcka min uppmärksamhet har spelet en idé som spär på intresset ännu mer.

Ett övergivet rymdskepp cirkulerar runt en kollapsad stjärna och huvudpersonen har lämnats att dö. Lyckas han inte ta sig ut kommer han att sugas in i det svarta hålet. Flykten blir svår, han tvingas nämligen stapla längs kolsvarta korridorer. Och eftersom spelet är ur förstapersonsvy ser du lika lite som han gör. "See with your ears. Movement will be possible soon." Just så inleds varje kapitel. Du navigerar dig fram med hjälp av ljud från omgivningen. Ett par ordentliga hörlurar är därför oumbärliga för upplevelsen.

Skärmdumpar gör knappast The Nightjar rättvisa.

Första delen är en slags introduktion. Du lär sig att styra personen med de få redskap du har. I en dramatisk inledning lyssnar jag på när besättningen tvingas fly skeppet för att sedan höra hur huvudpersonen vaknar upp. Tack vare hörlurarna blir jag ett med hans rädsla när han andas allt häftigare och försöker banka sig ut. Plötsligt hör jag något oväntat: Ett brusande ljud från en komradio. På andra sidan finns Cumberbatch karaktär, en okänd man som i via den sprakande mottagningen förkunnar att enda sättet att ta sig ut levande är att göra precis som han säger.

Cumberbatch är den enda utanför skeppet som du har kontakt med. Han finns alltid där när man blint tar sig från rum till rum. Han vill hjälpa mig men befinner sig en dagsresa därifrån och kan bara bistå med vägledning på distans. Som spelare har jag fördelen att kunna styra med hjälp av tre synliga saker på skärmen. Dels ett orienteringshjul som visar i vilket vädersträck jag rör mig mot samt två vertikala linjer som föreställer steg framåt för höger och vänster fot. Varje kapitel avslutas med: "You're through, but you're not safe yet". För att överleva måste man alltså ta sig igenom ett flertal rum där utgångarna ger ifrån sig ett pipande ljud. Med hjälp av hjulet vänder man karaktären åt rätt riktning och styr sina steg mot ljudet som blir högre ju närmre man kommer. Tjuter det i den högra snäckan är dörren österut och tvärtom, och hör man ett jämnt ljud i båda vet man att räddningen finns rakt framför en.

Blind panik

Varje gång jag kliver in i ett nytt rum uppdaterar skeppets datorröst mig om vilka som finns ombord – en avancerad livsform, varav en är mänsklig. Så långt allt lugnt, men det är lätt att förutspå vad som kommer ske. Ändå greppar ångesten tag om hjärtat när rösten plötsligt säger att det finns två avancerade livsarter ombord, varav en är mänsklig – och den andra okänd. Något har tagit sig in i skeppet, antalet ökar ständigt och de är definitivt inte fredliga. Jag hör dem flåsandes långt framför mig och kan nästan känna dem bredvid mig. Lyckligtvis har varelserna inget vidare mörkerseende, däremot har de bra hörsel. De hör mig om jag kommer för nära, börjar springa eller råkar kliva på underlag som ger ljud ifrån sig. Jag trycker försiktigt på de vertikala linjerna för att smyga mig förbi dem mot utgången. Om de upptäcker mig, vilket i många fall är oundvikligt, måste jag fly. Utan att kunna se någonting är det inte särskilt lätt. Jag drabbas av panik när jag springer för mitt liv och hör vrålen runt om mig. Men blir jag för ivrig med fingertryckandet snubblar jag och ger ifrån mig läten som lockar dem till mig. Och då kan jag bara hjälplöst lyssna till när fienderna sliter min karaktär i stycken till ljudet av plågade skrik.

Det krävs ingen jättebudget för att göra ett skräckspel. Det krävs inte ens bilder.

Cumberbatch gör en helt okej insats i spelet. Det är inte hans bästa prestation, men den är tillräcklig för att jag olustigt ska känna en outtalad illvilja i hans röst. Däremot kräver spelet skoningslöst perfekt tajmning av spelaren. Som när jag i en pressad situation ska försöka hitta utgången och parera ett flertal fiender samtidigt. Om ett monster upptäcker mig måste jag genast lokalisera dörren, vrida hjulet precis rätt och springa i en takt som varken gör att jag snubblar eller hinns ikapp. Det krävs total tystnad från omvärlden samt en rejäl dos mod och uthållighet för att orka med ljudnavigeringen.

Kravet på noggrann tajmning och min rädsla för att bli uppäten blir många gånger psykiskt påfrestande. Så pass att jag måste stänga av mobilen för att lugna mina nerver. Utvecklarna ger utan tvekan överlevnadsskräcken en stark knuff åt rätt riktning. Många tror att det behövs stor budget, massor med blodiga och groteska actionscener samt enormt vapenarsenal för att göra ett skräckspel. När det egentligen handlar om något så simpelt som att väcka den naturliga överlevnadsinstinkten inom oss – något som The Nightjar kanske är lite väl bra på.

Fotnot: Spelet är släppt till Ios för 38 kronor.

Skicka en rättelse