Recension – City of Heroes

Ljud, uppdrag och slutsats

- Tysta uppdrag och slutgiltigt omdöme

City of Heroes är inte spelet man testar sitt nya och dyra surroundsystem med eller ens de nya bordshögtalarna. Faktum är att spelet fungerar utmärkt med ett par vanliga hörlurar. Överlag är ljudeffekterna lika få som intetsägande, och i allmänhet begränsade till att illustrera hjältarnas superkrafter. Explosioner, fotsteg och ljudet från energistrålar är det som bryter en annars tämligen kompakt tystnad. Trots att spelet innehåller repliker och uppdragsbeskrivningar, saknas helt inlästa röster. Jag har visseligen inget emot att läsa det som står skrivet på skärmen, men jag tycker likväl det känns fattigt att inte kunna erbjuda talade dialoger.

Uppdrag och fiender

Precis som i andra nätrollspel så innehåller City of Heroes olika typer av uppdrag, vilka alla anvisas av kontakter - datorstyrda spelfigurer som finns på förutbestämda platser i Paragon City. Den i särklass vanligaste uppdragstypen kallas door missions. Även om innehållet kan variera, är formen och upplägget identiskt för varje enskilt uppdrag. Den eller de superhjältar som enskilt eller tillsammans antar ett uppdrag skall ta sig till ett bestämt hus, för att där gå in genom ytterdörren. Väl inne skall i princip alla fiender besegras och mer komplicerat än så blir det nästan aldrig. Motståndet anpassas efter hur många superhjältar som löser uppdraget, och hur starka dessa är. Är man många, starka hjältar så blir också motståndarna många (ibland flera hundra) men sällan så starka att de är omöjliga att besegra. I takt med att den ena boven efter den andra övermannas får spelarna fler erfarenhetspoäng, vilket också är uppdragens enda praktiska syfte. Har man väl tagit sig igenom sitt första uppdrag, så har man en mycket god bild över hur resten av uppdragen ser ut och går till.

Övriga uppdragstyper handlar om att ta sig till olika delar i staden för att träffa nya uppdragsgivare, att besegra ett visst antal gängmedlemmar och att, som det heter, patrullera vissa områden av staden i jakt på trubbel. I dessa fall skall spelaren i praktisk mening ta sig mellan olika punkter i en viss stadsdel, inte sällan i miljöer där konflikter inte går att undvika. Mer än så blir det tyvärr aldrig. Hjältedåd många traditionellt förknippar med superhjältar att undsätta människor i brinnande höghus, hindra skenande tåg och stoppa kapade värdetransporter lyser helt med sin frånvaro.

Cryptic Studios förklarar förvisso den ändlösa raden av fiender med att Paragon City är en stad belägrad av allehanda gäng och kriminalitet, men historien är så slätstruken och oinspirerande att den kan sägas spela en helt underordnad roll. Tvättäkta motsvarigheter till serietidningsbanditer som Dr Octopus, Venom, Mysterio, Vulture och Lex Luthor saknas helt i City of Heroes istället lurar ansiktslösa, anonyma och ständigt återkommande gäng av småbovar i var och varannan gränd. När ett av dessa gäng har besegrats, återuppstår det ur tomma intet en stund senare. Känslan av att slåss för ett gott och övergripande syfte mot maktlystna, ondsinta och galna superskurkar infinner sig aldrig.

Slutord och omdöme

Med City of Heroes har Cryptic Studios siktat högt. Att skapa en värld där hjältar och skurkar dikterar villkoren för medborgarna är ett initiativ som både är ambitiöst, annorlunda och väl värt att applådera. Det färdiga spelet är emellertid inte det jag själv hade hoppats på. Välgjorda stadslandskap, ett utmärkt nätverksprotokoll och möjlighet att skapa en egen och unik superhjälte räcker inte särskilt långt i ett spel som snabbt blir repetitivt och som dessutom inte lyckas ge varken hjältar eller skurkar de framträdande roller de rimligtvis borde ha. Skulle Cryptic Studios byta ut ordet superhjälte mot krigare och ordet superskurk mot orch skulle spelet likna vilket MMORPG-spel som helst. Spelets alla kännetecken är enbart ett glättigt omslagspapper som döljer ett i övrigt enahanda och melodiokert nätrollspel. De lyriska omdömen spelet fått på andra håll är, menar jag, omdömeslösa och vittnar kanske snarare på att branschen välkomnar spelet som ett orginellt alternativ till alla de fantasyspel som annars totalt dominerar genren. Så långt är jag beredd att hålla med, men det ändrar inte det faktum att City of Heroes i grund och botten ändå varken överraskar eller förnyar sig. Uppgifterna i spelet blir snart rutinmässiga och spelets enda morot blir snabbt en ändlös jakt på fler och nya erfarenhetspoäng.

Den moderna superhjältegenren är ung, och har ännu antagligen det bästa framför sig. City of Heroes är inte spelet som förändrat MMORPG-genren, men samtidigt visar det att rollspel kan vara mer än alver, trollformler och skogar. Om spelet hade varit mer än att bara samla erfarenhetspoäng, om bakgrundshistorian hade varit engagerande och trovärdig, och om man framhävt spelets skurkar på ett annat sätt så hade betyget blivit ett annat. Tyvärr har utvecklaren valt att inte löpa linan ut, och betyget kan därför inte bli annat än med viss tvekan godkänt - för 12,99 i månaden bör man kunna kräva mer än vad City of Heroes erbjuder.

I början av februari 2005 är det tänkt att spelet skall lanseras i Sverige. Har Cryptic Studios inte tillfört en intressant och engagerande handling tills dess föreslår jag att den som suktar efter hjältedåd istället beställer en prenumeration på valfri serietidning. Den torde räcka betydligt längre än vad City of Heroes i sitt nuvarande skick gör.