Vissa menar att vi aldrig kan få tillräckligt många strategispel. RTS-konceptet, som nu är många år gammalt, förfinas ytterligare för varje nytt spel som släpps, vilket har gett oss spelare en hel rad alldeles utmärkta spel genom tiderna. Tyvärr innebär inte varje nytt spel automatiskt en förbättring av genresnittet och ibland stöter man på spel som aldrig borde ha släppts. Besieger är ett sådant spel.

Utgångsläget är hyfsat: tag ett traditionellt realtidsstrategispel i fantasymiljö, släng in en skandinavisk värld av djupa skogar, berg och grottor, krydda med en vikingahövding, rör sakta om och salta efter behov. Kocken mitt i sörjan är vikingen Barmalay, som kraschar med sitt luftskepp på en till synes öde plätt ute i vildmarken. Plätten visar sig dock vara bebodd av troll och annat oknytt, varför den omedelbara prioriteten för Barmalay med anhang blir att röja en väg till närmaste vänliga by. Tyvärr visar sig trollplågan vara ett allmänt förekommande problem och till råga på allt får Barmalay veta att vikingarnas gamla allierade, cimmerianerna, nu förklarat krig. Det hela verkar som upplagt för vikingaröj i stor skala, men som alltid griper verkligheten in och sätter käppar i hjulet.

Okänslan i maggropen kommer faktiskt precis i det ögonblick man startar spelet; huvudmenyn känns som hämtad från något tidigt 90-talsspel, komplett med halvnaken kvinna i bakgrunden. Väl inne i spelet möts man av grafik som i bästa fall kan jämföras med det nu nästan fyra år gamla Black & White, om än med något mer högupplösta modeller. Först vid 1600x1200 pixlars skärmupplösning ser det någorlunda vettigt ut, men terrängen är fortfarande hopplöst grynig. Jämfört med den nivån på grafisk skönhet som vi vant oss vid i och med sådana spel som Warcraft III och Codename: Panzers kan det här inte bli annat än jumbo. En fördel med den klena grafiken är att det på min gamla dator inte laggar ens i 1600x1200 - först då ett stort antal enheter syns samtidigt börjar Besiegers motor stappla, fast då oavsett skärmupplösning.

Nu kan man ju som gammal RTS-fantast argumentera för att grafiken faktiskt inte är det viktigaste i ett strategispel; där måste jag givetvis hålla med. Problemet är att undantaget musiken så är grafiken troligtvis Besiegers starkaste sida. När man slutat förundras över de pixliga landskapen och försöker spela inträder den stora katastrofen som är kamerahanteringen. Spelet har tre lägen: ett "enkelt" läge där du kan låtsas som om spelet är tvådimensionellt, ett "avancerat" läge där kameran (åtminstone i teorin) har helt fri rörlighet, och ett "följ-efter"-läge där kameran följer den markerade enheten. Det här verkar ju bra, men den erfarne spelaren finner snabbt att det är omöjligt att få en vy som känns bra i det enkla läget. Det avancerade är något bättre när man väl lärt sig det, men lider av ett stort problem när det rör sig om höjder - kameran kan "ramla ner" för sluttningar, men inte ta sig upp för samma sluttning igen. Det är som om ett osynligt gummiband håller en kvar i marken och krossar alla drömmar man har om att någonsin kunna få se sina enheter igen.

Det sista kameraläget, där kameran följer efter den markerade enheten, tycks användbart till en början men handikappas av det faktum att spelet inte nöjer sig med att låta kameran följa enhetens spår; den vrids också i "rätt" riktning, vilket inte alltid överensstämmer med den riktning spelaren vill titta i. Detta leder till att man som spelare får utöva vad som ser ut som en frenetisk dragkamp mot den egna musen, vanligtvis samtidigt som en fiendehär gör sitt bästa för att omvandla ens enheter till köttig salsa. Jättekul. Vidare så går det inte att röra kameran utanför det område som de egna enheterna har översikt över; traditionell fog of war saknas, men till skillnad från den rörelsefrihet som man har i andra spel av liknande typ (Black & White gör sig återigen påmint) kan man här inte ens föra kameran över redan utforskad terräng. Man kan dock vinkla kameran uppemot horisonten, vilket ger en aning om vad som är att vänta framöver.

Nästa stora frustration uppstår när man försöker flytta en enhet från en plats till en annan. Något så grundläggande som kollisionshantering brydde sig tydligen utvecklarna inte om att lägga in, så när en enhet krockar med något betyder det allt som oftast att han stannar, eller ställer sig att jucka som en dvärgkanin med hjärnröta mot föremålet i fråga. Möjligheten att gå runt något verkar inte existera i AI:ns sinnevärd. Om det andra föremålet är en enhet innebär de ömsesidiga spasmerna oftast att enheterna tar sig loss och kan fortsätta efter några sekunder, men det ser onekligen rätt löjligt ut och är ett monsterkliv tillbaka jämfört med hur andra spel bättre hanterar samma problem. Jag behöver knappast berätta om vilket kaos den undermåliga kollisionshanteringen innebär om man t ex ska försöka föra en större trupp enheter genom en skog eller ett stenigt terrängparti.

Bortser man från allt trassel så bjuder Besieger på några välkomna avsteg från normen vad gäller strategispel. Man kan som exempel ta upp produktionen av enheter, som här går till på ett lite annorlunda sätt; till att börja med bygger man bostäder, som automatiskt producerar nya arbetare upp till en viss gräns (fem eller tio per bostadshus beroende på storlek). Dessa män kan sedan sättas i arbete med att samla in resurser, arbeta i verkstäder eller utbildas till krigare. Det maximala antalet enheter bestäms genom att antalet hus man kan bygga är begränsat. Det här systemet har både fördelar och nackdelar, fördelen är att man lätt kan utväxla arbetare och krigare efter behov, nackdelen är att processen att framställa krigspersonal blir tvåstegig, det går inte att automatiskt producera krigare, man måste markera lediga arbetare och dirigera dem till baracken. Det går alltså aldrig att göra en produktionskö som är längre än antalet lediga arbetare.

Utöver detta (och några få andra finesser) bjuder Besieger på en medelmåttig spelupplevelse, nästan helt enligt standardmall. Man samlar resurser, bygger hus, producerar enheter, drar över till motståndarens by och försöker rasera den. I vissa fall drar man ut på småuppdrag där man får en begränsad skara enheter utan möjlighet att skaffa flera, det gäller då främst att överleva. Ibland stöter man på vänligt sinnade hövdingar, trollpackor, krigshjältar et cetera som slår följe och ger en välkommen förstärkning i de egna leden. Systemet med att vissa enheter har auror som påverkar enheter i deras närhet positivt är som kopierat direkt ur Warcraft III och flera andra lyckade inslag kommer att vara välbekanta för den som spelat ett par strategispel tidigare. Standardmall som sagt, men till Besiegers fördel så är det ett beprövat och fungerande koncept; när kameran sköter sig, enheterna går i hyfsat raka led och fåglarna kvittrar i träden så är Besieger riktigt spelbart. Riktigt bra känns det dock aldrig.

Skulle du trots allt känna dig lockad av Besieger finns det ute i svensk handel till ett pris av cirka 400 kronor. Men snälla, gör dig själv en tjänst och prova demon först, så slipper du ytterligare en hyllvärmare. Är du verkligen desperat efter en ny strategiupplevelse så kan jag varmt rekommendera Codename: Panzers som jag testade för några månader sedan, eller varför inte en omvarvning av Warcraft III. Besieger har en bra grundidé, men misslyckas med de tre saker som är viktiga för varje nytt spel: att komma med något nytt, att vara bättre än åtminstone majoriteten av existerande spel i genren och viktigast av allt, att ge spelglädje.

Testsystem:

Athlon XP 2800+
1024 MB PC3200 DDR RAM
Radeon 9800 Pro 128 MB
Windows XP Pro SP2

Skicka en rättelse