En sprillans ny konsol med banbrytande teknik – hur klokt är det att inviga den med ett 90-talsdoftande spel? FZ tar tempen på ett nygammalt Ridge Racer.

När en ny konsol når marknaden är det ett närmast obestridligt faktum att den följs av ett par medelmåttiga spel. Kanske saknar utvecklarna kunskap om den nya tekniken och får testa sig fram, kanske hinner de inte med till premiären eller kanske tar de chansen att casha in på hajpen. När så ett nytt Ridge Racer dyker upp som en av lanseringstitlarna till #Nintendos busfärska 3DS-konsol ringer en varningsklocka i bakgrunden – en arkadracer med rötterna i 90-talet som redan gjorts 15-talet gånger känns fräscht som resterna från förra helgens räkfrossa.

Och redan i första kurvan knackar déjà vu på axeln med en körkänsla som ligger påfallande nära förra decenniets Ridge Racer-titlar till PSP. Vilket alls inte är en nackdel om man har retroglasögonen på näsan, och de tajta kontrollerna ska defintivt skrivas in på pluskontot. Körmässigt vankas plattan i mattan-racing där man sladdar igenom kurvorna istället för att fega ur och nöta på bromspedalen. Kruxet ligger i att sladda kontrollerat, det gäller att styra mot sladden med känsliga fingrar så att fart och racinglinje behålls. Det vill säga, om man inte tar den enkla vägen och väljer styrmetoden där bilen sladdar så länge en tumknapp på konsolens högersida hålls ner. Men det är mer utmanande – och betydligt roligare – att sköta sladdarna med antingen styrkorset eller den analoga styrplutten.

Sladdigt som Shift 2, med skillnaden att här är det meningen.

Sladdande fyller på en nitrotank som vid givna nivåer kan aktiveras för att ge temporära farthöjningar. Den finns i ett par olika utformingar; en lämplig för användning på rakor och en annan under pågående sladd. Nitron laddas i tre steg och kan följaktligen avfyras som enkel, dubbel eller trippel effekt. Du kan också öka farten genom att lägga dig i vinddraget av en framförvarande bil. Det omvända gäller förstås också, varför det kan vara klokt att slänga kärran från sida till sida för att göra livet surt för omkörningslystna friåkare.

Riiidge Repeater!

En karriär av traditionellt snitt (vinn lopp, få pengar, lås upp nya banor, köp nya bilar) varieras med enskilda race, lopp där alla kör samma bilmodell (båda dessa spelformer körs mot sju AI-förare), tidjakt och det mer innovativa Street Pass Duel. Där hämtas andra spelares resultat om du springer på dem på stan, och sedan kör du mot dessa tider. Spel över nätet saknas, men upp till fyra spelare kan mötas i lokalt nätverk; snålt tilltaget med tanke på att solospelande har dubbla antalet motståndare. Även banvariationen brister, redan ett par steg in i karriären ger sig återanvändning tillkänna i form av spegelvänd körning av samma lopp.

Med tre fulla nitromätare är fartparadiset nära.

Det enda riktigt nydanande med Ridge Racer 3D är 3D-effekten. Just bilspel ger tydlig djupeffekt när tre dimensioner används eftersom saker kommer emot dig i hög fart, och som demonstration av tekniken fungerar det riktigt bra: löv och skräp som virvlar runt och djupet imponerar. Nyttan av 3D är däremot tveksam i denna genre; håller man konsolen på fel avstånd från ögonen infinner sig en viss suddighet och det betyder förstås bekymmer i ett spel där snabba reaktioner spelar så stor roll.

Ridge Racer 3D gör vad man förväntar sig, och det levereras med tajta kontroller och dugligt flyt och utseende. Men trots ny teknik snuddar mervärdet vid noll, det innehåller få saker av betydelse som skiljer det från halvdecenniegamla föregångare. Även om det är ett helt okej spel, men jag har svårt att se fullprisvärdet i en produkt som i stora drag funnits tillgänglig sedan mitten av 00-talet. Höj betyget ett steg om du inte håller med.

Skicka en rättelse