Många gillar att frossa i skön nostalgi. En av dem är Ron Gilbert. Han brukar i alla fall påpeka hur mycket bättre peka och klicka-äventyren var förr i tiden. Tillsammans med Gary Winnick står han bakom klassiska spel som Maniac Mansion och Monkey Island. Tack vare en framgångsrik Kickstarter-kampanj har de fått möjligheten att återförenas och bevisa Gilberts tes. Thimbleweed Park är ett alldeles nytt spel som hade kunnat vara från det tidiga 90-talet.

Allting börjar med att en man blir mördad under mystiska omständigheter. Kort därpå dyker två agenter upp i den lilla tätorten Thimbleweed Park för att lösa gåtan. I sin jakt på svar måste de förhöra märkliga invånare och lyssna på skämt av varierande kvalitet. Till sin hjälp har de en traditionell verblista och ett lika klassiskt inventory-system som snabbt fylls till bredden med tonfiskburkar, brevpressar, gosedjur och all annan möjlig skit. Med dessa löser de jättemånga knepiga pussel.

Poopsi™ – läsken helt utan bismak av varumärkesintrång.

Att skapa bra pussel kräver stor skicklighet. De får inte vara för lätta, men samtidigt inte för svåra eller långsökta. De måste följa spelets inneboende logik, som i sin tur måste presenteras på lämpligt sätt för spelaren. Balansgången kan vara otroligt svår. Jag antar att det även är lite som att cykla, för Gilbert har inte alls tappat förmågan att snida roliga huvudbry under alla de år då han inte aktivt utvecklat peka och klicka-spel.

En lite dystrare sida av old school-pussel är de där långsökta tankenötterna som får en att slita håret i förtvivlan. De hör onekligen till genren och huvudsaken är att de inte blir för många. Thimbleweed Park har ett par partier där jag vrickar hjärnan ordentligt, men annars är svårighetsgraden närmast perfekt avvägd. Jag har alltid en övergripande bild av vad jag behöver göra, och oftast någon konkret tanke om vad jag borde testa för att ta mig vidare. Spelet är bra på att ge mig ledtrådar som sporrar mig utan att servera hela svaret på ett silverfat. Jag måste ofta testa många olika lösningar, och när jag väl lyckas känns det väldigt tillfredsställande.

Moderna peka och klicka-spel har i allt större utsträckning börjat karva bort pussel ur sin design, till exempel Dreamfall Chapters och allting Telltale gjort efter Sam & Max-spelen. Vilket jag har varit hyfsat okej med. I Thimbleweed Park är pussel centrala för hela upplevelsen. Det får mig att minnas just hur viktiga väldesignade och lagom svåra pussel faktiskt är för den här typen av äventyr. Hur de med sin interaktivitet starkt bidragit till att jag älskar de där fantastiska gamla världarna än idag. Och ja, de bidrar till att jag älskar Thimbleweed Park.

Pussel kan dock inte ta allt beröm för kärleksförklaringen, utan de får ytterst god hjälp av manus och karaktärer. Thimbleweed Park är med Gilbertanska mått mätt en hyfsat lågmäld och mörk historia. Berättelsen är riktigt bra och tar ett gäng fascinerande vändningar som dessvärre är omöjliga att beskriva utan att spoila alltihop. Ni får helt enkelt lita på mig när jag säger att storyn är värd att uppleva från början till slut.

Ibland är det kul att vara en skitstövel.

Utöver de två agenterna så finns det tre andra spelbara karaktärer. Den oförskämda clownen Ransome är onekligen den starkast lysande stjärnan. Eller kanske snarare den mest högljudda handgranaten. Att vandra omkring i den lilla staden med en fly förbannad clown som kastar grova förolämpningar på invånarna är förbaskat skoj. Ransome har dessutom en härligt bitter bakgrundshistoria.

Det är inte bara clownen som står för de humoristiska inslagen. Komiken är ständigt närvarande och kommer i många skepnader. Det kan vara en så enkel (och ganska irriterande) sak som att stadens sheriff pratar på ett lustigt sätt, till att hipster-uteliggaren Willie skryter om sitt kartonghus i kloaken (ventilationen gör under för hans “kloaklunga”!) och tigger efter glutenfria munkar. Som alltid är humor och mörker väldigt goda följeslagare, och Thimbleweed Park fullkomligt kryllar av dylika underhållande situationer.

Varför är sheriffen så störd? Ett av många mysterium i Thimbleweed Park.

När Gilbert och Winnick vevade igång sin crowdfunding-kampanj blev jag onekligen väldigt intresserad, men också en smula skeptisk. Är verkligen bakåt rätt väg att gå för peka och klicka-genren? Svaret visade sig vara “ja, verkligen”.

Spelet visar att genren, så som den såg ut i begynnelsen, fortfarande kan vara relevant och dessutom smälla de moderna motsvarigheterna på fingrarna. Är det bara tillräckligt välgjort med grym pusseldesign, roliga skämt och intressant story så fungerar det 30 år gamla konceptet utmärkt även idag.

Thimbleweed Park är en kärleksfull hyllning och en kaxig revansch på en och samma gång. Om det släppts under Gilberts storhetstid hade det varit en sann klassiker idag.

Thimbleweed Park
5
Mästerligt
+
Bra och roliga pussel
+
Mycket humor
+
Lite mörker
+
En elak clown
-
Ett par riktigt långsökta pussel
Det här betyder betygen på FZ