"Mästerverk med molande huvudvärk"

Kingdom Come: Deliverance är ett mästerverk med molande huvudvärk. Ja, stötvis rentav migrän. Så lyder tl;dr-versionen av den här recensionen som vi kommer att dela upp i två delar. Andra och sista läser du senare i veckan och det är då jag sätter betyg – vilket också ger migrän i nuläget då spelet är så ojämnt, och då i synnerhet i det tekniska. Det finns dock många sidor hos Kingdom Come som är fenomenala och som ger "Det här kan jag inte uppleva någon annanstans!"-vibbar. Ambitionerna är overkligt fantastiska.

Ändå är den stora USP:en med spelet just det verkliga. Tjeckiska Warhorse vill inte göra något nytt The Witcher, Dragon Age eller Skyrim. De vill lämna fantasy, drakar och magi därhän för att istället ge oss en nära nog bokstavstrogen tolkning av moderlandet för 600 år sedan.

Sagan om smedpojken som tvingades växa upp.

Redan första timmen är rik på gåshud.

Henry är enkel och är kanske just därför enkel att tycka om.

Årgång 1403 av Böhmen, idag västra Tjeckien, ska visa sig vara perfekt för ett realistiskt rollspel. Den älskade tysk-romerska kejsaren Karl IV är död och hans guldera blir sakta till sand i sonen Wencel IV:s tafatta händer. Adeln vänder sig istället till halvbrodern, kung Sigismund av Ungern, vars händer snart färgas röda av blod. Han invaderar Böhmen, kidnappar Wencel för att tvinga till en abdikation och påbörjar en våldsturné genom landet med sin armé till stor del bestående av hänsynslösa legoknektar från öst. Snart är kaos den nya konungen av Böhmen.

När Sigismund och hans lakejer når staden Silver Skalitz och jämnar den med marken börjar vår berättelse på allvar i Kingdom Come. Smedsonen Henrys liv slås i spillror då kriget når farstukvisten och en livsresa som drivs av hämnd, äventyrslusta och ett starkt driv att vilja göra det rätta påbörjas. Ironiskt nog liknar startpunkten den hos otaliga fantasyhjältar men Henry, en pojke på gränsen till att vara man, är lätt att tycka om. Det finns en genuin enkelhet hos honom.

Å andra sidan gör Kingdom Come ofta det onödigt svårt för sig då hantverket har både bisarra och/eller rejäla missar. Detta är väl en logiskt följd när ett litet team med begränsad budget försöker göra ett rpg av samma magnitud och med lika många inslag som de största drakarna.

Den vilda flykten från infernot i Silver Skalitz blir närmast lyteskomik då hästkontrollerna är bedrövligt stela. Jag försöker desperat dubbelklicka på shift-tangenten för att galoppera men pållen nöjer sig med skritta muntert samtidigt som vi jagas av blodtörstiga barbarer. Att pricka en bro när jag väl kommer upp i galopp visar sig vara en mardröm och det slutar med att vi fastnar i ett dike vars låga kanter tycks omöjliga att forcera för den orimliga springaren.

Att alltsammans äger rum i förstaperson är i det här fallet en börda. I andra fall är det en styrka.

"Svärdstriderna är tveeggade"

Svärdstriderna är tveeggade. På pluskontot finns grunderna i duellerna man mot man som är behagligt tunga. Att kedja samman attacker från olika vinklar, blockera fiendens anfall, för att sedan kontra känns fenomenalt. Visst fastnar jag och kombattanten ibland i landskapet men överlag känns det taktiskt och mäktigt. När fler äntrar scenen blir det briljanta snabbt genant. Alla ramlar omkring och det ser kort sagt fumligt ut. Man mot man-duellerna är i och för sig inte fria från skönhetsfläckar. I en nattlig kamp mot en vagabond säger råskinnet i ena sekunden "Dö din sodomit!" för att i nästa, innan han eller jag ens höjt våra vapen, kastar sig till marken och vädjande kvider "Snälla, skona mig!".

Jag håller med: snälla, skona mig från buggar.

En sekund senare teleporterades hon in i väggen och allt blev väldigt konstigt.

På medeltiden såg kroppsspråket tydligen annorlunda ut.

Henry är ibland lika bra på att ta kameran som Edward Blom.

Samtidigt finns det mycket som inte bara är bra, utan också underbart. Särskilt huvudfåran av berättelsen kokar över av berättarglädje, bra skådespeleri och fångar det som var så fantastiskt i de första säsongerna av Game of Thrones (innan man lade all budget på iszombier och 3d-drakar). Nämligen: gubbar som sitter i rum, pratar politik, har snärtiga dueller med vassa tungor och hugger varandra verbalt i ryggen. Då detta är en realistisk skildring av medeltida Centraleuropa finns det förstås ingen plats för gummorna i maktens rum.

De mest påkostade scenerna är storslagna på ett sätt som bara de bästa AAA-spelen är. Sedan finns de vanliga dialogerna. Tyvärr, ska tilläggas. Det går utför med ett välspelat, nattligt samtal mellan Henry och en slottsfru när hon teleporteras och fastnar inne i väggen. I andra samtal ligger kameran för högt och kroppsspråket är "all over the place" medan minspelet är obefintligt.

Inget visuellt kraftpaket, men miljöerna sätter stämningen effektivt.

När fler än två slåss har de seriösa striderna en tendens att se oseriösa ut.

Gamla gubbar vet bäst. Det är sedan gammalt. Ja, åtminstone 600 år gammalt.

"Jag kan trots alla snedsteg inte sluta spela"

Det finns mycket mer att tycka till om Kingdom Come, såväl bra som dåliga saker; om det underligt begränsade sparsystemet (med snaps!); om de realistiskt tidsbegränsade och dynamiska uppdragen; om kläder, mat, sömn och att faktiskt rollspela ett liv i medeltida Böhmen; om de historiebildande ansträngningarna; om levlande genom handling; om striderna med pil och båge; om hur det vägrar hålla mig i handen; om de skitiga och stinkande miljöerna.

Kingdom Come: Deliverance slinker hit och dit med sina ambitioner men trots allt detta kör helheten aldrig ner i diket. Jag kan trots alla snedsteg inte sluta spela vilket om något är ett bra betyg. Exakt hur bra tar vi reda på i den avslutande delen av recensionen senare i veckan.

Fotnot: Recensionen avser pc-versionen. Spelet släpps även till Playstation 4 och Xbox One.