Dungeons & Dragons är en mastodont i fantasyvärlden. Pappersrollspelet dominerar marknaden, och dess många regler och tillägg har gjort åtskilliga fantasyrollspel onödigt komplicerade och svårgenomträngliga. När #Bedlam Games gjorde det nedladdningsbara #Dungeons & Dragons: Daggerdale satsade de därför på en förenkling av systemet, där du i Diablo-stil springer omkring och buttonmashar för att slakta goblins och andra ondingar.
Pizzatallrikar har betydligt fler användningsområden än du tror.
Det börjar med att du väljer en av fyra fördefinierade hjältar: Halfling Wizard, Elf Rogue, Human Warrior eller Dwarf Cleric. Var och en har sina egna specialförmågor och du får från början välja några stycken som du sedan använder genom att hålla in en trigger och antingen utlösa förmågan direkt eller ladda upp den för att göra mer skada. Men ju mer du laddar, desto längre tid tar det innan du kan använda förmågan igen, så ofta är det bättre att bara spamma på bäst du kan för att inte dö medan du står där och spänner dig i en halv evighet. Striderna är enkla historier, som består av intensivt knapptryckande, några undanmanövrer, och sedan mer knapptryckande tills antingen fienden eller du är död.
Halvklart
Tyvärr saknas det inte buggar och konstigheter i Daggerdale. Spelet känns framskyndat, särskilt när jag går rakt igenom väggar, fastnar lite här och där eller missar fiender som står mitt framför mig. Specialförmågor av-mappas lite då och då när man laddar en karaktär, vilket är ganska opraktiskt, och fiender dyker upp och försvinner helt omotiverat. Och både föremål och texturer laddas medan du spelar, vilket ibland resulterar i att saker dyker upp mitt framför dig medan du vandrar i grottorna. Det är inga jätteproblem vi talar om, men sammantaget blir intrycket att det hade behövts någon månads ytterligare arbete för att få klart allting.
Tänk om denne magiker bara kunde trolla bort alla buggar i Daggerdale.
Kampanjen är runt sex timmar lång och kan spelas ensam eller i sällskap med andra spelare. Storyn – klassiskt fantasy-upplägg – berättas till en början i snyggt målade stillbilder, men när du väl spelar består samtliga dialoger av en NPC som stirrar dött rakt ut i luften medan illa skriven text scrollar fram över hans huvud. Det är varken kul eller vackert. Och det är synd, eftersom fröet till ett bra spel finns här någonstans, i Daggerdales vackert designade och enormt stora miljöer. Med lite mer polish hade det kunnat bli riktigt bra. Nu känns det bara halvfärdigt och oinbjudande.
