När Dice på ett välbesökt pressevent visade upp sina tre kommande spel visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Om Mirror's Edge står för förnyelsen och Battlefield Heroes för föryngringen, vad är då Battlefield: Bad Company?
Granatkrevader
- Charmerande
I Bad Company spelar du rollen som Preston Marlowe, soldat i amerikanska B-Company. Tillsammans med kumpanerna Sarge, Sweetwater och lustigkurren Haggard tröttnar du snart på det konventionella armélivet och bestämmer dig för att sno ihop tillräckligt med krigsguld för att kunna leva bekvämt resten av livet. Tänk "Kelly's Heroes" möter "Three Kings" så förstår du ungefär vilken nivå det handlar om. Nu får vi inte reda på särskilt mycket mer om själva storyn men karaktärerna, speciellt Haggard, lovar gott för den som vill ha sina hjältar lite lagom solkiga.
Efter en kort demonstration på bioduk är det dags för oss församlade speljournalister att sätta tänderna i en bana ur spelet. Runt om i konferenslokalen står hummande xboxar under strategiskt utplacerade plasmaskärmar och snart hörs ljudet av granatkastare och automatkarbiner från alla håll.
Och det hörs verkligen, för om det är något som imponerar så är det ljudet i Bad Company. Granater kreverar och stenbitar och splitter rasslar genom luften. Skjutvapen låter, inbillar jag mig i alla fall, äkta på ett sätt som jag inte hört i ett spel tidigare. Klart är att ljudet står i en klass för sig.
Frostbite levererar
- Buggar irriterar
Men nog om det. Det är en förhållandevis enkel bana vi får testa och naturligtvis är det första vi får se den så omtalade grafikmotorn Frostbite i all dess skönhet. För vackert är det, om än inte i Crysis-klass så i alla fall bland det bästa jag sett på plattformen.
Spelupplevelsen är på många sätt lik en konventionell shooter, den som förväntar sig ett FPS som skriver om reglerna för hela genren kommer att bli besviken. Formen som utvecklarna valt är en sorts hybrid av öppen gör-vad-du-vill-stil och en mer begränsad storydriven spelstil. Det är i sanningens namn svårt att avgöra om de rott balansakten i hamn efter att ha spenderat en så kort stund med spelet, så jag lämnar domen till en framtida recension.
Versionen vi får spela känns dock inte helt optimerad. Granaterna verkar lustigt ineffektiva mot motståndarsoldater, om du inte får in en direktträff. Jag såg flera granater som detonerade någon meter från fienden utan göra en skråma. Det fanns även en del visuella underligheter och man får hoppas att utvecklarna skrubbar bort dessa innan spelet släpps.
Förstörbar miljö
- Eller...?
Och så var det här som Dice kallar "tactical destruction", möjligheten att förstöra miljön som ska påverka vårt sätt att spela. Det finns både positiva och negativa sidor här. Av det jag såg så fungerade det riktigt bra, husväggar demolerades av tyngre vapen och förändrade försvarsställningar och planer. Det ger onekligen en extra kick att kunna blåsa bort hela väggsektioner för att komma åt fiendesoldater i skydd.
Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är långt ifrån allt som verkligen går att förstöra. Nu har Dice aldrig sagt att precis allt ska gå att jämna med marken, men det finns en risk att folk blir besvikna på att det rör sig om begränsad förstörelse. Jag fick tyvärr inte möjlighet att titta närmare på multiplayerläget så jag kan inte säga något om hur de destruktiva möjligheterna påverkar onlinematcher men det finns onekligen hinkvis med potential.
Mina intryck av Bad Company är blandade men övervägande positiva. Det ser fantastiskt snyggt ut, har en skönt avslappnad attityd och möjligheten att spränga sönder saker och ting är något jag saknat länge. Men det försenade släppet är en smula oroande och frågan om är om själva spelupplevelsen är så radikalt annorlunda som tidigare uppgivits.
