När Irak gick in i Kuwait rasade omvärlden. Saddam Hussein hade gjort sitt livs misstag sades det och USA under ledning av George Bush (den äldre) var inte sena med att ta tillfället i akt. Mängder av nationer, nästan 100 stycken, anslöt sig genast till USA:s sak och började samlas i området. Så inleddes då Operation Desert Storm, kriget vid Gulfen där vi nu ska få äran att delta.

Conflict: Desert Storm II är som namnet antyder uppföljaren i denna Kuwaitkrigsserie. Vi tar kommandot över fyra soldater, antingen i amerikanska Delta Force eller i brittiska SAS. Var och en av våra soldater är experter på just sin sak och förenade ska deras kunskaper hjälpa till att få bort Saddam. En uppgift som vi sett, ett decennium efter krigets slut, kan vara nog så svår.

Jag hatar att bli bebisförklarad av ett spels inbyggda träningsbanor, men ändå fortsätter speltillverkarna att göra det. I ett spel som detta, vilket jag visste sedan tidigare, är det viktigt att man kan hantera kontrollerna för att kunna kommendera de andra soldaterna i gruppen och därför kändes det nödvändigt med träningen. Men varför ska jag behöva gå igenom detta plågsamma ”Kliv åt höger! Kliv åt vänster! Lägg dig ner! Hoppa!” som skriks ut av en påhittad drill instructor som ser ut att vara i polyetenplast. Själv har jag spelat föregångaren till spelet på Xbox och tyvärr måste jag säga att träningsbanan faktiskt är helt identisk med den i det föregående spelet.

När jag väl tragglat mig igenom den trista övningen, som inte annat än bevisade att spelet är identiskt sin föregångare även kontrollmässigt, så börjar jag då spela. Redan vid första anblicken märks det dock att grafiken har fått sig en rejäl upputsning. Modellerna känns mycket mer detaljerade precis som omgivningen och framför allt har texturerna gjorts om. Med action redan från första sekunden när helvetet bryter lös och granaterna börjar flyga i luften så inser jag snabbt att det här inte är någon krigssimulator. Det är inget substitut för stridsträning – istället är det ett plastigt virrvarr av explosioner, hollywoodmagasin som aldrig tar slut och soldater som tål hur mycket stryk som helst. Realismen slängdes ut genom fönstret redan innan installationen.

Den största behållningen i föregångaren var att man kunde spela tillsammans i multiplayer, mot ett och samma mål. Då styrde man varsin soldat, precis som man kan i det allt mer realistiska Ghost Recon. Men döm av min förvåning när jag upptäcker att spelet helt saknar multiplayer! Denna enorma del, som räddade dess föregångare från papperskorgen, som givit så många timmars ändlöst springande och skjuta framför teven, har helt enkelt slopats. Borta är magin med att kriga tillsammans och vips känner man sig igen som den ynkliga, ensamma lilla individ man är.

Ljudet som de tillhandahållna vapnen avger är heller ingen höjdare. Vet man hur ljudet av en granat som briserar låter och hur dess chockvåg får marken att skaka så uppstår snabbt känslan av knallpulverkrig. Chansen att få en fiende att stupa verkar mer beroende av om man är prickskytt eller vanlig soldat, då alla prickskyttevapen dödar på första skottet i princip oavsett var man träffar, medan vanliga automatkarbiner ibland kräver uppåt fem till tio träffar. När det dessutom kommer oändligt med fiender ur varje byggnad till dess att man varit inne och tittat i den, det är för mig ett faktum som jag har svårt att förstå. Varför vill man pervertera strid på detta sätt?

Ändå finns en del myspys. Spelet erbjuder, alla dess brister till trots, en del funktioner så som en relativt intelligent AI som alltid grupperar sig i försvar runt dig när du stannar. Dessutom kan du och din grupp hoppa upp i ett fordon, det finns ett gäng styrbara, och sen köra iväg samtidigt som någon sköter granatkastaren och någon kulsprutan på flaket. De scriptade sekvenserna känns faktiskt något mer trovärdiga än resten av spelets stridsmoment, med tillhörande kaos, högljuddhet och frenesi som råder på ett slagfält.

Ett spel som detta kommer tolkas helt olika beroende på vilken syn man har på hur det går till när man krigar. Är man av den åsikten att Hollywood inte har så fel ändå så kommer det här bli en behållning som kan avnjutas åtminstone en gång. Men förväntar man sig realism har man kommit fel. Ändå vill jag inte säga att det här är ett dåligt spel, det känns gediget och välgjort, men dess fokus faller inte mig i smaken. Så här går det helt enkelt inte till när man krigar. Soldater springer inte omkring med tjugotalet magasin i västen och man kan inte ta emot flera skott i huvudet och ändå kunna läka sig med ett medkit.

Jag har svårt att se anledningen till varför man slopat realismen så till denna grad. En tänkbar anledning hade kunnat vara att man vill skapa en värdig konkurrent till CS som onlinespel, men denna tes spricker snabbare än man hinner viska keso i örat på Barbados-Magnus eftersom multiplayer helt utelämnats. Nej, Conflict Desert Storm II når inte upp till nivån ”bra” i min ringa åsikt. Det är ett spel man kan tycka är kul en gång, sannolikt kommer många tycka just så. Men är du realismjunkie eller inte gillade föregångaren så kommer CDS2 vara en besvikelse.

Testat på:

Pentium4 3,06GHz
512MB RAM
GF FX5200
Windows XP

Skicka en rättelse