Typ: Krönika

Det behövs Star Wars-spel, och de behöver ha ett hjärta.

Respektera de döda - var inte så tvärsäker.

Därför är hatarna Battlefield V:s främsta marknadsförare.

Eller från ledarreaktionen på en kvällsblaska.

Därför har dataspelsbranshen fel när de säger att lootlådor är till för att ge spelare en bättre spelupplevelse.

I ett samhälle som fokuserar allt mer på programmering behövs nya idéer och infallsvinklar.

Nästa kapitel i framgångssagan Call of Duty anländer imorgon i skepnaden av Call of Duty: WWII, och det tisslas och tasslas redan om vilka platser och strider vi kommer att få besöka och uppleva i spelet. En sak är säker. Var vi än hamnar, kommer platserna vara baserat på verkligheten, dock med sedvanlig reservation.

Förra årets policy är lika mördad som nazisterna i Wolfenstein.

Geeks-folket funderar över var gränser går för nostalgi nu när miniatyrversioner av gamla konsoler är det hetaste sedan portionsförpackat smör.

Fullprisspel har aldrig varit billigare än nu. Därför får du stå ut med alla mikrotransaktioner.

Guden “Portunus” var i den romerska mytologin alla nycklar och dörrars väktare, och som sådan oundvikligen en “exactionum coactore”, dvs. en samlare.

Vi har sett det tusen gånger i TV-serier, filmer och i spel - en ensam hjälte drar från stad till stad, slott till slott eller från saloon till saloon och läxar upp fulingar med hårda metoder, men var kommer den här “hjälten” från ursprungligen och vad utmärker honom eller henne från andra? Vår krönikör letar i de historiska valven för att bli lite klokare.

Om ett par månader har Disneys Star Wars: The Last Jedi premiär, och av titeln att gissa är vi antingen i början, eller i slutet på en lång resa. Vår krönikör filosoferar över hur nära fiktionen ibland ligger till verkligheten och hur George Lucas jediriddare i spel och film kan få oss att uppskatta tillvaron på ett annat sätt.

Det är lätt att man som konsument klagar på utbudet som finns i populärkulturen. Man tycker sig se kopior av kopior, men var ska man vända sig för inspiration om inte från det egna ledet? Vår krönikör undrar hur det skulle se ut om spelmakarna hämtade inspiration från berömda författarskap istället för från varandra.

Att vara vid god hälsa betyder allt för den normala livsföringen, och att syssla med de saker som ger en mest glädje i livet är ett fint recept på lycka. Vår krönikör funderar över spelandets helande krafter.

Det finns många hemliga agenter som har rätt att döda, men vi tänker egentligen bara på en enda fiktiv karaktär när vi hör ordet “underrättelsetjänst”, och det är James Bond. Han är mannen som sedan år 1953, har en alldeles särskild plats i vårt kulturella medvetande.

Steam är en framgångssaga utan dess like. Bakom alla enorma ekonomiska vinster och den stora företagsapparaten, finns det helt vanliga människor. Vår krönikör funderar över vad som händer med drivkraften hos ett företag som har förverkligat sig själv.

Att ha spel som favoritsysselsättning är inte lätt om omgivningen inte förstår lockelsen med att befinna sig i öververkliga världar. Vår krönikör funderar kring spelandets problematik och människorna som ofta missförstås för sin verklighetsflykt.

Spelvärldar med kusliga katakomber både lockar och skrämmer spelare. Vår krönikör Walter S.A. Iego filosoferar över vår fascination för underjorden.

Nämn spel som Limbo, Oscura och Monochroma, och munnen vattnas på den äventyrslystne som älskar sidrullande spel. Fascinationen för silhuetter och skuggvärldar är dock ingen nymodighet utan har anor från grottmålningar, funderar krönikör Walter S.A. Iego.

Klockan är runt 04.03 på morgonen. Min lille grabb på sex månader har gett mig en rak höger i sömnen ännu en gång, och jag gnuggar näsan i yrvaket tillstånd samtidigt som talgoxarna börjar sin serenad för solen utanför sovrummet:

“Var hälsad Aton, du solgud från Heliopolis …”

Walter S.A. Iego berättar om sin fascination för postapokalypsen och övergivna platser.

Vi har alla en särskild relation till spelen, och maskinerna, som ledde oss in spelvärldens omtumlande upplevelser.