I slutet av förra årtusendet arbetade Sony febrilt på att hitta sin Mario. Det var Crash, Croc, Klonoa, och det var Spyro. Någon tydlig plattformsmaskot "för hela familjen" fick aldrig Playstation, men Insomniacs lila lilla drake kom närmast. Visserligen fick Spyro-trilogin ställa sig i skuggan av Super Mario 64. Å andra sidan: din mamma får ställa sig i skuggan av Super Mario 64.

"Det var Crash, Croc, Klonoa, och det var Spyro"

Spyro Reignited Trilogy är, likt Crash Bandicoot-trilogin, en samling som dels visar på hålet i Playstation Classic, dels bevisar att gammal plattformskärlek aldrig rostar. Konceptet trilogin igenom är enkelt men farligt vanebildande: samla kristaller, samla drakägg, samla drakar. På så vis är det fake news när vi hävdar att Spyro handlar om en drake, för det är ju en samlardjävul som spelar huvudrollen.

Det är väldigt lätt att tycka väldigt mycket om det här spelet.

Det där kaoset? Det har jag skapat.

I tvåan blev Spyro skejtare, till sin stora förvåning.

Du samlar olika saker men du samlar alltid saker.

Spyro är å andra sidan mer av ett två äpplen högt charmtroll snarare än de där gröna vidundren från legenderna. En drake är han trots allt då han sprutar eld i ändalykten på troll (när han inte spetsar dem på sina gyllene horn) och kan glidflyga korta bitar för att nå knepiga plattformar.

Världarna i Spyro är betydligt mindre och plattare än collect-a-thon-äventyren som släpptes till Nintendo 64 under samma era, men det de saknar i spännvidd tar de igen i charm och äventyrslusta. Att spela Spyro är att sitta timme ut och timme in med ett brett flin framför tv:n. Toys for Bob har med millimeterprecision emulerat kontrollerna och den lite flytiga känslan. Jag hyser fortfarande en stor kärlek till de rena flyg- och samlar-banorna. Kolla bara:

Trots att Reignited Trilogy består av tre olika titlar – Spyro the Dragon, Ripto's Rage (tidigare med det finare namnet Gateway to Glimmer i våra trakter), Year of the Dragon – sker inga stora kliv spelen emellan. I tvåan introducerades flera fina birollsinnehavare (Hunter!), storyn var betydligt djupare och på tal om det: Spyro lärde sig dyka och simma under vattnet.

Den stora grejen med trilogifinalen är att vi stundom får spela som andra filurer än Spyro, så som kängurun Sheila från "down under" som kan skutta oerhörda höjder, den flygande pingvinen Sgt. James Byrd och rymdapan Agent 9 med bomber och laserpistol. En udda men fin skara.

HDR hade det här spelet blivit ännu finare av. Ska vi säga så, Activision?

Den där lille kraken ska du hålla ögonen på, det är nämligen din livmätare.

Förolämpa aldrig en ödla och hans sombrero.

Ingen fara. Lava är inget drakar dör av. Väl?

Visuellt sett märks det dock att 20 år och flera konsolgenerationer kommit och gått. Att spela Spyro är att spela en Pixarfilm, som att se den bästa sagan du inte visste fanns komma till liv; isgrottor, lummiga skogar, alptoppar där både folk och fä kommer till sin fulla rätt med lekfulla animationer. Ett par invändningar: laddtiderna är orimliga men än mer obegripligt är att spelet väger in på 67 GB på min Playstation 4. Större än Spider-Man, större än God of War. Optimera? Hah!

"På allra bästa sätt en kvarleva från 90-talet"

Det känns också som en kvarleva från 90-talet med godtyckliga undertexter som finns – här och där. Oftast är dock Spyro Reignited Trilogy en 90-talskvarleva så som vi vill ha den. Det är befriande enkelt att ta till sig och lika förrädiskt enkelt att en tänkt speltimme blir till tre... fem. Det enda jag vill ha nu är en sak: Spyro 4. (Vi väljer såklart att bortse från de tiotal uppföljare som kom. De hände inte, okej?)

Fotnot: Recensionen avser Playstation 4-versionen. Spyro-samlingen släpps även till Xbox One.