Med det sagt klarar man sig ändå skapligt även utan att bemästra de mer tekniska aspekterna av spelet, men lyckas man väl få in vanan blir det desto enklare att ta sig framåt och hantera svårare fiender och bossar. I Ni-Oh kan även den enklaste fotsoldaten döda dig med några få slag och det smyger inte med att vara ett spel riktat mot en mer hårdhudad publik.
Ett annat sätt som detta märks på är hur man som spelare fullkomligt dränks i siffror. Här finns plats för åtskilliga flikar av data där all form av framgång sparas i form av nummer, procentsatser och sammanställningar. Varje vapen och del av utrustning har dessutom sina egna speciella egenskaper och förmågor, så trots att två vapen vid en första anblick ser identiska ut, kan det finnas väsentliga skillnader i form av unika bonusar.
Nioh, nioh, nioh – the number of the beast!
Det blir med andra ord mycket pill i menyer och tid som går åt till att inspektera och jämföra föremål om man söker att optimera sin utrustning. Till råga på allt tappar fienderna nya vapen och rustningsdelar som på löpande band.
Ett irritationsmoment uppstår när det blir allt svårare att sålla bland vapen som man överväger att behålla, samtidigt som man försöker göra sig av med skräp som fyller listan. Tack och lov finns det en funktion som låser föremål som man absolut inte vill bli av med, men jag hade önskat smidigare sätt att sortera saker på.
Onödiga föremål kan hur som helst säljas vid ett av spelets tempel för mer erfarenhetspoäng, (eller till en smed för guld) och få den där lilla extra boosten man kan behöva. Nyss nämnda tempel fungerar ungefär som brasorna i Dark Souls-spelen. Här går det att göra William starkare, bestämma vilken magi man vill använda samt aktivera nätverksfunktioner. Det är en bekant och väl fungerande lösning.
Genom att placera ett dricksfat vid ett av dessa tempel kan du kalla på hjälp från andra spelare, såväl slumpade som inbjudna, men här finns begränsningar – särskilt om man vill spela tillsammans med kompisar.
Problemet är att den spelare som vill hjälpa till redan måste ha klarat den aktuella banan innan den går att spela online. Det finns alltså inget sätt för två spelare att tillsammans ta sig igenom innehållet för första gången. Och visst blir det lite tråkigare om polaren redan känner till alla genvägar och var alla värdefulla föremål är gömda.
Detaljnivån kan skruvas ner till förmån för 60 bilder/sekund. Föredömligt!
Ni-Oh saknar dessutom ett riktigt PVP-läge vid release (det ska tydligen komma senare i en gratis uppdatering) men i dess ställe finns klanstrider som går att delta i för chansen att låsa upp nya kostymer och gester. Här finns alltså utrymme för utveckling, men sett till hur mycket innehåll som redan är laddat i spelet ser jag det inte direkt som något negativt att det inte hunnit ända fram ännu, för det finns här är riktigt, riktigt bra.
Efter närmare 20 timmar har jag bara skrapat på ytan av vad Ni-Oh har att erbjuda och trots den uppenbara Dark Souls-skruden, har Team Ninja lyckats skapa något med en helt egen identitet, mycket tack vare det häftiga stridssystemet. De som har längtat efter ett nytt Ninja Gaiden behöver inte heller leta längre, då det här om något är en passande andlig uppföljare och ett måste för fans av renodlade actionspel.
