Tribes-serien har genom tiderna fått utstå såväl ris som ros för sina nya idéer, storskaliga online-sessioner och speciella spelsätt. Nu är den senaste utgåvan här och vi tar tempen på Irrational Games nådastöt, Tribes: Vengeance.

Skillnaden mellan Tribes och de flesta andra FPS kan sammanfattas i ett ord: Inlärningströskel. Visst, den som för första gången spelar Quake och knappt kan kontrollerna kommer att dö en snöplig död många gånger innan han till slut lär sig att rikta raketgevärets mynning åt rätt håll. Till och med nybörjaren i Counter-Strike lär få spela minst en runda innan han riktigt kan delta i spelet. Så är inte fallet med Tribes. Den nybörjare som ger sig in i en multiplayer-omgång av Tribes kommer att slita sitt hår när alla andra spelare tycks vara tio gånger snabbare, säkrare och bättre bepansrade. Dessutom överväldigas man av hur otroligt snyggt allting görs. Först blir man imponerad. Därefter riktigt, otroligt frustrerad. Slutligen (och detta efter lång pina) lär man sig, och då blir spelupplevelsen perfekt.

En gång i tiden... (lite historik)

Det första Tribes-spelet föddes år 1998 och var en skapelse från den redan då rätt kända studion Dynamix. Spelet bröt ny grund på flertalet områden - till exempel var det ett av de första spelen med fordon som kunde manövreras av flera spelare samtidigt och stöd för 32 eller flera spelare på en och samma server. Spelet var också ett av de första som enbart stödde multiplayer. Banorna var mestadels stora utomhusarenor och därför var samtliga spelare utrustade med förmågan att såväl flyga under en begränsad tid (med hjälp av jetpacks) och att "åka skidor", det vill säga minska friktionen mellan sig själva och marken för att med hjälp av branta backar nå hisnande farter. Denna kombination av så kallad "jetting" och "skiing" gav ett än idag unikt rörelsemönster som nykomlingar till Tribes-serien aldrig upphör att fascineras av.

Det första Tribes gick så pass bra att Dynamix fick i uppdrag att göra en efterföljare: Tribes 2, som kom år 2001. Nu hade grafiken fått sig ett rejält uppsving vilket lockade många nya spelare. De gamla veteranerna blev dock besvikna på förändringarna: Dynamix hade satt en gräns på hastigheten med vilken man kunde förflytta sig i spelet som i mångas tycken var för låg, man hade gjort om fordonen till en sådan grad att många tyckte att de var för dominerande och kartorna hade blivit större - upp till åtta gånger så stora. Å andra sidan ledde dessa saker och andra till att Tribes 2 på många områden var överlägset ettan. Dynamix tackades dock för sitt hårda arbete genom att bli nedlagda av sitt moderföretag, Sierra Online, i augusti 2001.

Nu är vi då framme vid den tredje delen i Tribes-sagan (som egent- ligen utspelar sig före de två andra spelen) och Tribes: Vengeance är det första Tribes-spelet som inte utvecklats av Dynamix (istället har en studio vid namn Irrational Games stått för kodandet), har en komplett singleplayer-kampanj och där man lagt stor vikt vid förslag och kommentarer från gamla Tribes-veteraner under utvecklingsarbetet. Låter som bäddat för framgång - men som vi alla vet är verkligheten sällan så förlåtande.

Prinsessa på vift

Som jag nämnde ovan så är Tribes: Vengeance det första spelet i Tribes-serien med en riktig singleplayer-kampanj, vilket torde glädja många. Irrational Games har tidigare producerat sådana guldkorn som Thief och System Shock II. Detta borgar för kvalitet men tyvärr måste jag säga att kampanjen är spelets svagaste del. Storyn går i grunden ut på att mänskligheten, som lyckats lista ut hur man koloniserar andra planeter, är uppdelad i tre grupper: Imperiet och stammarna Phoenix och Blood Eagle. De senare två lever under varierande grader av förtryck från imperiet, som betraktar stammarnas folk som barbarer och låser in dem i "reservat" på öde planeter för att jobba som slavar. Storyn följer till största delen Julia, imperiets prinsessa, i hennes jakt på den Phoenix-medlem som en gång dödade hennes mor - en viss omfångsrik general Jericho. Standardhistoria, med andra ord.

Under spelets gång får vi spela uppdrag iklädda rollen som såväl Julia, hennes mor Victoria, en mystisk lönnmördarcyborg vid namn Mercury och några andra karaktärer ur främst Phoenix-stammen. Storyn hoppar framåt och bakåt i tiden för att på slutet förlägga sig uteslutande till "nutid" med fokus på prinsessan Julia som i sin jakt på mördaren måste utstå både det ena och det andra. Omväxlingen i karaktärer och tidsperioder gör singleplayer-kampanjen mer intressant, även om grundstoryn inte är så där enormt stark eller engagerande. Tyvärr, måste jag säga, är inte uppdragen det heller. Efter en ovanligt lång serie startuppdrag där man får lära sig spelets grunder (de ovannämnda "jetting" och "skiing" bland annat) förs man ut på en mängd uppdrag som alla förenklat kan uttryckas som "skjut allt som rör sig" och som i slutändan egentligen bara tjänar till att lära spelaren några av de mekanismer som används i multiplayer - exempelvis sätt att ta över fiendebaser, byta mellan olika typer av utrustning, använda fordon och stationära försvarstorn, med mera.

Hämnd, på vem?

Det hela blir som var och en säkert förstår rätt så enformigt i längden. Utvecklarna måste också ha insett detta men lösningen är inte helt optimal - efter ungefär halva kampanjen kastas man in i en serie "trials" där man måste utföra diverse meningslösa uppdrag på tid. Vad sägs om den oerhörda utmaningen i att ta sig från punkt a till punkt b sex gånger i följd på under en dryg minut? Jättekul, fast inte. Prövningarna avslutas med en duell mot en av Phoenix-klanens främsta krigare, som konstigt nog visar sig vara ungefär lika svårbesegrad som en blöt papperspåse. Hela kampanjen är faktiskt rysligt enkel - särskilt om man har erfarenhet av Tribes-serien sedan tidigare - och bör på åtminstone normal svårighetsgrad gå att klara av på inte allt för många timmar; än färre om man hoppar över videosekvenserna som för storyn framåt. Dessa sekvenser är visserligen väldigt fint renderade men röstskådespelarnas insatser är rätt mediokra och den linjära, klichérika storyn är, som tidigare nämnts, inte i sig särskilt spännande. Lägg till detta att musiken är ominnesvärd och inte verkar bestå av mer än ett fåtal spår som upprepas om och om igen, så förstår var och en att man inte köper Tribes: Vengeance för singleplayer-delen i första hand.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse