Spelåret 2013 ligger alldeles strax bakom oss. Men innan FZ stänger dörren helt kommer vi hylla de mest magnifika titlarna. Vi börjar med skribenternas favoriter.

"Så jävla mainstream" – Calle Johansson-Sundelius


Grand Theft Auto V

Så jävla mainstream. Medan folk runt omkring mig hyllar indieäventyr eller den gladlynte rörmokarens fyrtioelfte plattformsskutt faller jag hela tiden tillbaka på spelet jag inte ens var intresserad av. En uppföljare världen trånade efter men som jag fram till några dagar innan släppet avskrev som ointressant. Grand Theft Auto hade sedan steget över till tre dimensioner som mest gett mig några timmar kaotisk underhållning: skaffa fem stjärnor, dö på ett spektakulärt sätt och tröttna. Sedan mötte jag Trevor. Den totala despoten, psykopatiska knarkaren och i allra högsta grad precis den vidriga personen vi själva brukar vara i sandlådevärldar utan begränsningar. Vansinnet har inga gränser och det blir som lilla julafton varje gång jag byter karaktär. På med något för trånga tweed-kavajen, fram med bensindunken och gör fantastiska Los Santos (ett smärre mästerverk på den begränsade hårdvaran) till ditt egna brinnande inferno. Läs vår recension


Bioshock Infinite

Jag fick första #Bioshock spoilat för mig, den stora twisten blev bara en parantes. Ändå tyckte jag att det var en av de bästa spelupplevelserna jag haft. Inför #Bioshock Infinite hade jag medvetet klickat bort alla förhandstittar och trailers för att säkerställa en jungfru-upplevelse. Världen ovanför molnen är dock allt annat än oskuldsfull och kritiken på det smutsiga samhället låter inte vänta på sig. Ändå är det inte det politiska budskapet som gör att spelet lyfter för mig. Många tycker att striderna blev något som tog fokus från själva berättelsen och till viss del har de rätt. Samtidigt var det något jag ofta njöt av och när de dessutom serveras i ett skal så välsvarvat kunde jag bara kapitulera. Ken Levine är en av spelmediets stora berättare och Infinite är ännu ett bevis på det – trots att det bakas i något så enkelt som ett actionspel.
Läs vår recension


Shootmania Storm

Någon måste ju lyfta fram en av få hårdkokta och ambitiösa multiplayershooters som släppts de senaste åren. Visst, #Counter-Strike: Global Offensive lyckas ge den kliniskt döda CS-scenen hjärt- och lungräddning men hur fräscht känns det? #Shootmania Storm kommer förmodligen aldrig slå igenom på bred front men jag vill ändå berömma franska #Nadeo för deras försök att lyfta fram en spelgenre som jag inte kan få nog av. Samtidigt kan jag tycka att hela Maniaplanet-satsningen behandlas lite styvmoderligt av #Ubisoft. Hur många miljoner pumpas det inte in i varumärken Assassin's Creed och #Watch Dogs men inte ens populära Trackmania verkar ha någon marknadsföringsbudget att tala om. Ibland vill man ju bara skjuta folk i ansiktet. I spelet alltså. Läs vår recension

Skicka en rättelse