Ett samarbete mellan Goichi Suda, eller Suda51, och James Gunn ger inte direkt några skyhöga förhoppningar på kvalitet. #Killer 7-skaparens allmänna benämning som "neopunkig" och "galet genialisk" kan i det närmaste betecknas som kejsarens nya kläder deluxe. Och att som Gunn ha filmen Scoobi-Doo på sitt cv är knappast meriterande.
Duons helt nya actionspel #Lollipop Chainsaw levererar också i stort som förväntat. Både i story, karaktärer och gameplay finns det mer som tråkar ut än som roar och engagerar.
Storyn kretsar kring huvudkaraktären Juliet Starling, en hejarklacksledare och zombiejägare i kortkort som älskar godisklubbor och sin motorsåg. På Juliets 18-års dag drabbas Kalifornien av en zombieattack och hon rycker ut på en tempofylld slaktfärd med sin smittade pojkvän Nicks huvud fastsatt i bältet och den rosa motorsågen i högsta hugg.
Humoristisk och udda, säger skaparna själva om sin story. Jag skulle snarare beskriva den som något sprunget ur två hjärnor som för länge sedan passerat bäst före-datum.
För inte bara är zombietemat uttjatat, det är också 40-åringar med American Pie-humor. Och här har båda dessa saker fått alldeles för mycket utrymme. Resultatet är en oändlig gegga av stereotypa karaktärer, torra skämt, sexuella anspelningar och utstuderade kameravinklar. Det missas inte ett tillfälle att titta upp under Juliets kjol eller att låta kamera tafsande svepa över hennes kropp och medan motståndarna kallar henne slyna och säger att de ska fista henne med skallen snurrar hon runt på en stripp-påle och pratar om hur tjock hon är.
Det är knappast ett verk av ett geni. Och det är inte kul och udda. Det är bara globalt svennigt och pinsamt.
Glitter, regnbågar, godisklubbor och – PEGI 18?
Detta är också det läskigaste i spelet. Resten tangerar, något överdrivet, ett barnspel snarare än ett som kräver 18-årsgräns. Utseendet är lite manga, mycket serietidning, känslan arkadig och banorna är färgglada och trevliga. Och precis allt ramas in av stjärnor, regnbågar, glitter och godisklubbor.
Också själva zombieslakten är ganska oskyldig. De odöda är många men inte alls skrämmande och när de sågats sönder upplöses de i glitter och försvinner utan att lämna ett likspår efter sig. #Fairytale Fights är en rysare i jämförelse.
Juliets vapen är från början en rosa, och mycket effektiv, motorsåg, ett par pom-poms och hennes hejarklackmoves men på vägen samlar hon på sig en hel del andra godbitar. Bland annat får hon en Chainsaw blaster av sin syster, som vi för övrigt får stifta närmare bekantskap med under spelets gång.
Mycket av Juliets förmågor går att uppgradera i så kallade Chop2Shops. Där går det också att köpa specialattacker, godis för hälsan, kläder, musik och samlarbilder. Uppgraderingsmöjligheten är rolig men knappast nödvändig. Det går att klara sig bra utan några komplicerade kombinationsattacker. Tryck på lite random knappar bara, hoppa hit och dit och du har plötsligt övermannat dina motståndare, kanske till och med fått en regnbågsfärgad bonus.
Att striderna är oprecisa är en fördel för det genomgående höga tempot, ibland är det nästan Sonic-känsla när Juliet sätter fart. Men tyvärr gör det också att spelet blir långtråkigt. Det finns ingen utmaning i att inte behöva bli bättre i striderna och det i kombination med att alla banor har samma linjära uppbyggnad fängslar inte.
Det som är engagerande med Lollipop Chainsaw är därför de sekvenser som sticker ut från mallen. Som minispel där zombiehuvuden blir basketbollar eller pojkvännens huvud på en zombiekropp blir en spelare i en baseballmatch. Jag gillar också inslagen där vältajmade knapptryckningar ersätter motorsågen. Det finns en hel del sådana och de lyfter spelet.
Dock är de varken tillräckligt många eller tillräckligt roliga för att de ska göra Lollipop Chainsaw spelvärt någon längre stund. Jag tröttnade, som sagt, ganska fort på spelmomenten, inramningen har jag varit trött på oändligt länge.
Fotnot: Recensionen avser Playstation 3-versionen.