Att landa ett flygplan är inte helt lätt, men om man vill göra det extra svårt för sig ska man göra det med ett flygplan med sporrhjul, det vill säga det lilla hjulet bak. Först och främst ser du knappt marken över nosen. När du väl når nämnda mark, studsar planet upp igen om du flyger det minsta lilla för fort, och ramlar sedan ner ännu hårdare. Plus att planets tyngdpunkt är bakom huvudhjulen, så det har en naturlig tendens att vilja vända sig 180 grader och fortsätta baklänges, som blir särskilt elak i sidvind.
Det finns fördelar med sporrhjul också, förstås, men här nöjer jag mig med att konstera att de är svåra att landa om man inte vet vad man gör. Vilket jag trodde att jag gjorde, med mina 40-50 timmar sporrhjulstid i verkliga livet. Det var innan jag provade DCS: P-51D. Jag startade utan problem, flög ett varv, fällde ner ställ och flaps på finalen och siktade in mig på mittlinjen. Som omedelbart försvann under nosen. Jag såg inte ett dugg, och lite sicksackande resulterade bara i att jag inte längre visste om banan ens fanns där under nosen. På tio meters höjd såg jag asfalten igen, 20-30 meter åt höger!
Slit inte på landningsbanan i onödan.
En snabb manöver med lite gaspådrag fick in kärran över betongen. Det såg bättre ut. Av med gasen, upp med nosen, vänta på stallen... ... och så ramlar vi ner. Det var bara det att det jag bedömde var en halvmeter över landningsbanan, i själva verket var närmare tre meter. Mustangen ramlade ner, skrapade i ena vingspetsen, lämnade lite aluminiumbitar bakom sig och rullade vidare tills jag så småningom fick stopp på den, stående lite snett på ett rejält krökt landningsställ. Men jag levde.
Det här, och lite experiment med avancerad manövrer efter att jag hämtat mig, är det bästa beviset på det här planets autenticitet. Jag har exakt samma problem som i verkligheten, och flygkänsla, fartkänsla och alla dessa invecklade system känns helt perfekt simulerade. Prova att spinna (en manöver där en vinge tappar flygfart före den andra, vilket resulterar i en okontrollerad snurr mot marken, som både är kul att göra och lite skrämmande på samma gång) ett plan i vilken simulator som helst, så får du dig förmodligen ett gott skratt. När jag spann Eagle Dynamics Mustang satt jag och smålog och nickade igenkännande – så här ska ett flygplan bete sig när det slutar flyga!
Ingen är perfekt
Enda problemet är att jag i ärlighetens namn inte kan kalla det här för ett spel. Alls. DCS World, Eagle Dynamics samlingsnamn på den gemensamma värld de försöker bygga upp kring sina simulationer, är ovanligt tom och händelselös när du flyger P-51D. Du får ett par övningsuppdrag, några med statiska markmål, några med andra Mustanger som flyger omkring lite planlöst och väntar på att du ska skjuta ner dem. Och ett där du dogfightar mot en ai-pilot, som antingen är sanslöst bra eller helt enkelt fuskar. Det är allt.
Flygsimulator, inte båtsimulator. Titta inte på fartygen!
Resultatet blir en helt underbar simulering av ett helt underbart plan, som inte har något att göra. Eagle Dynamics antyder att de tänker introducera lite ai-motstånd i form av t ex Messerschmitt Bf-109:or, och det hoppas jag verkligen att de gör. Jag älskar att flyga omkring i min Mustang, bara att landa är en helt ny utmaning i sig. Om du är likadan är detta ett måste, om du vill ha ett underhållande spel är det tyvärr inte det du letar efter.
