Teknologin är förstås i samma tidsålder som kläderna: du plockar inte upp mobilen och ringer nummerupplysningen. Istället stannar du vid en blå polistelefonstolpe och ringer polisväxeln, och passar samtidigt på att kolla upp en adress och se om någon lämnat ett meddelande om ditt aktuella fall. Det är smådetaljer som detta och det sätt folk på gatan pratar om sådant du gjort, eller sådant som hänt utan dig, som gör att du sjunker in i en levande och trovärdig värld. Där fotgängarna i GTA IV gav ett gott skratt första gången och därefter bara var fåniga, bidrar de här till att du faktiskt köper Rockstars Los Angeles. Inte för att du går omkring och lyssnar på folk så mycket – Los Angeles är och har alltid varit en bilarnas stad, så oftast kör du, vilket funkar bra. Tröttnar du på att staden är så stor kan du alltid låta din partner köra – då teleporteras du automatiskt till nästa uppdrag eller valfri punkt på kartan.
I'm crushing your head, crushing!
Inlevelsen hjälps också kraftigt av kontrollmetoden. Rockstar har alltid varit riktigt, riktigt dåliga på spelmekanik. Vi snackar fladdrig styrning, klumpiga cover-system och kamerakontroller som gjorde det smått omöjligt att sikta och skjuta. I L.A. Noire styr du på sedvanligt sätt, men nytt är att du har en enda knapp för att springa, som på samma gång får dig att hoppa över staket, glida nerför stegar och kasta dig mellan hustak. Det här gör de vanligt förekommande jakterna när en misstänkt flyr betydligt lättare och smidigare. Tänk bara på att om du siktar på en flyende och en mätare börjar ticka upp kring siktet, så ska du vänta och fortsätta hålla kvar siktet tills han ger upp. Det tog mig några timmar att inse, så i min tidiga karriär lämnade jag en lång rad döda småbrottslingar efter mig i onödan.
Tre. 3. Tre!
Några timmar, ja. Det här är inte ett kort spel. Redan det faktum att Xbox 360-versionen kommer på tre (tre!) DVD-skivor är en liten förvarning. När jag först började spela blev jag sittande i ett halvt dygn innan jag tog paus – fängslad. Och trots att jag under den tiden trodde att jag var klar med spelet minst två gånger så fanns det mer. När du är klar har du lagt 15-20 timmar på att ta sig igenom storyn, med några småuppdrag på vägen. Och då har du inte haft tråkigt en sekund på vägen. Så gott som allting underhåller, från de korta men ljuva actionmomenten till de intensiva och smarta förhören där du försöker lista ut om ditt intervjuoffer talar sanning eller ljuger.
Rockstar är modiga som vågar satsa på ett så totalt story- och karaktärsburet spel. Men vågspelet har lönat sig, L.A. Noire är deras bästa spel hittills. Du får uppleva en filmisk men framför allt trovärdig detektivhistoria i en stilren fyrtiotalsvärld du kommer att vilja stanna kvar i. GTA-spelen var slapstickversioner av moderna gangsterfilmer, men det här är en lång, inlevelsefull detektivhistoria med dig själv huvudrollen.
