Irrationals himmelska drömstad stinker av rasbiologi och WW2-propaganda.

Efter fyra timmar med #Bioshock Infinite är jag omskakad. Vi spelskribenter gillar ju när spel vågar ta sig samma berättarmässiga friheter som en tankeväckande film eller bok, och faktiskt säga något om något. När det finns en kärna, en idé bakom allt pang-pang som berör och ifrågasätter mig som spelare och mina perspektiv på ett sätt som jag inte har ponerat förut. Efter min korta men ytterst intensiva visit i Bioshock Infinites värld vågar jag förutspå att det kan komma att bli exakt en sådan upplevelse. Det kan troligen även komma att bli ett av de mest kontroversiella AAA-spelen någonsin.

Bioshock Infinite bygger i grunden på kontraster och motsattsförhållanden. Dikotomin mellan gammalt och nytt, renhet och smuts, kunskap och tro. Människor och monster. Infinite är inte så mycket en uppföljare till Bioshock som det är dess spegelbild. I mångt och mycket är dess uppenbarelse identisk med originalet, men samtidigt helt bakvänd. Redan i introt är det mesta bekant, men ändå inte. Spelaren axlar rollen som Booker DeWitt som färdas i en roddbåt mot en mystiskt ödelagd fyr mitt i havet. Ja, ni hör.

Den inverterade undervattensstaden.

Efter att ha tagit sig till fyrens topp placerar han sig försiktigt i en pod-liknande farkost varpå färden tar en vertikal vändning mot skyarna. De mörka stormmolnen ger dock snart vika och strax tornar Columbia upp sig framför mina ögon. Här konfronteras man också med en, för Bioshock-serien, högst ovanlig företeelse: gassande solsken.

Spegelstaden

Landningen sker i en vattenfylld kyrka och enbart genom att döpa sig får Booker tillgång till resten av staden. Jag börjar nu ana att Ken Levine och kompani inte kommer att ha så mycket positiva synpunkter på organiserad religion då Bookers dop, istället för att vara den renande själsliga ritual man är van vid, snarare framstår som en passivt hotfull tortyrmetod som han knappt tar sig levande ur. Columbia är, till skillnad från det döda, förmultnande Rapture, levande och ljust. Dess solstänkta gator ser ut att vara plockade direkt ur en amerikansk utopi från 1900-talets inledning men under ytan guppar mörkret ständigt. Patriotismen och religionen går hand i hand var man än vänder sig och oliktänkande verkar inte uppskattas.

Irrational Games målar upp ett USA där nostalgin trängs undan av obehagliga frågor.

Rapture representerade en fysisk manifestation av objektivism. Columbia är å sin sida den amerikanska exceptionalismen förkroppsligad. Statyer av unionens fäder Franklin, Washington och Jefferson kantar gatorna och tillbeds som gudar, sida vid sida med Columbias egen grundare Comstock. Shawn Elliott, level designer på #Irrational Games, förklarar hur de tänkte kring skillnaden mellan de två städerna:

– Rapture representerade en ”vi tar vår boll och drar”-mentalitet, förklarar Eliott. ”Vi är tankens män och om ni försöker förtrycka oss med skatter och sånt så sticker vi och bor under havet istället. Då får vi se hur ni idioter klarar er utan oss.” Columbia är mer om att visa alla hur stora och kraftfulla vi är. Det är förkroppsligandet av styrka och representerar ett Amerika som vänder sig mot världen och säger ”det här är vi, det här är hur fantastiska vi är”.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse