En omstart och en upprättelse. När Medal of Honor osäkrar bössan nästa månad är det med målet att åter kliva upp på shooter-tronen. Vi berättar om det har nån chans.

Vägen till toppen gick via Omaha Beach. Det var i januari 2002 som den tills dess anonyma studion #2015 slog igenom med full kraft, och #Medal of Honor: Allied Assault drog till sig svårartade hyllningar från en i princip enig spelvärld. Berättelsen om soldat Mike Powells krigshärjade vardag kändes fräsch och den är en starkt bidragande orsak till den flodvåg av andra världskriget-baserade spel som sköljt över oss sedan dess.

Influenserna märks än i dag, inte minst hos en viss konkurrent. I maj 2002 presenterade #Activision en ny studio som delvis bestod av folk som kodat Allied Assault. Namnet var #Infinity Ward och 18 månader senare debuterade de med #Call of Duty. Resten är, som det heter, shooterhistoria.

Andra världskriget må vara slut, men soldatlivet är fortsatt tufft.

Medal of Honor har aldrig riktigt återhämtat sig. Av ett tiotal uppföljare och expansioner har några varit helt okej, andra besvikelser, ingen i närheten av vare sig Allied Assault eller konkurrenten. När så EA om en månad släpper #Medal of Honor är det en genomgripande nystart, vilket avsaknaden av undertitel antyder och att andra världskriget övergetts för ett modernt krig fastslår med all önskvärd tydlighet. FZ besökte nyligen Dice-kontoret i Stockholm för en närmare titt på både solokampanjen och multiplayerdelen, och för en pratstund med utvecklarna.

Tillbaka till ruta ett

Greg Goodrich, skäggig producent för singleplayerdelen, förklarar att man vill förmedla en känsla av att befinna sig i det verkliga kriget, utan att för den skull kopiera verkligheten.

- Vi vill att spelet ska vara autentiskt, men inte nödvändigtvis realistiskt. Det finns gott om saker som inte alls är realistiska, som autosikte och hur mycket ammunition man har, men man ska få en känsla av att vara på plats i kriget.

Den dokumentära känslan är påtaglig. Infanterigruppen hinner inte mer än kliva ur helikoptern innan granater och kulor regnar ner från de ogästvänligt bergiga omgivningarna, ett eko så tydligt som något från en av seriens stora stunder. Din stridsgrupp smyger från skydd till skydd, nedgör fiendegrupper, tar sig till nästa delmål för att slutligen hamna i en sliten kåk som attackeras från alla håll. Det är förstapersonsaction av lika välkänd som finslipad modell, om än kanske i något lägre tempo än det furiösa Call of Duty. Andra scener utspelas i tät bebyggelse med sekundsnabba sammandrabbningar och hårda granatattacker som följd, i ytterligare andra är snipergeväret din bäste vän.

Ett tydligt eko från en viss landstigning för åtta år sedan.

Om du väntar dig #Red Orchestra-realism är du fel ute, spelet lirar snarare i samma liga som Modern Warfare och #Bad Company 2. Som skytt i en Apache-attackhelikopter blir detta tydligt: friheten inskränker sig till att välja hur och vad jag vill skjuta på. Ingen flygning för egen del, snarare ett rälsskjutarparti som för tankarna till flyguppdragen i Modern Warfare. Apropå likheterna mellan det och Bad Company 2, vad görs för att skilja Medal of Honor från dem?

- Målet är att göra en bra shooter med riktigt tajta kontroller, säger Goodrich. Men vi ger spelet vår egen ton, vi berättar vår story på vårt sätt, med karaktärsutveckling och händelser på vårt vis. Det är bland annat det som skiljer dem åt.

Mikroperspektiv

Om tonen har en färg går den i gråbrunt. En passande nyans, helt i linje med vad man väntar sig efter alla nyhetsreportage från det slitna landet; ett kargt landskap som domineras av damm och berg, och där floran går på sparlåga.

Som boss över vapnen i de här sötnosarna har du en del att säga till om. Dock inte vart de ska flyga.

Handlingen är förlagd till en pågående konflikt där både soldater och civila dör. Hur påverkar det ert arbete? Och kan man göra smakfull underhållning av det?

- Medal of Honor handlar inte om krig, det handlar om enskilda soldater. Kriget är bakgrunden till vad soldaterna gör där och vad de upplever. Det är likadant som med Rädda menige Ryan, den handlade också om individen. Vi gör samma sak med Medal of Honor. Samtidigt vill vi respektera soldaterna.

Det kommer ständiga rapporter om självmordsdåd, stridande soldater som gömmer sig bland civila och liknande. Förekommer sånt i spelet?

- Nej. Vi berättar om krigets inledande skede, när Tier 1 gick in, och det utspelas i ett område med en radie på ungefär 12 kilometer, det som i början var ett al-Quaida-styrt ”badlands”. Spelet handlar om soldaterna där och den delen av konflikten. De krigare och händelser som du ställs mot som soldat avgörs till viss del av slumpen, men man ställs aldrig inför självmordsbombare.

Medal of Honor blir en rejäl uppryckning för serien, så mycket vågar jag säga redan nu. Man ska inte blunda för att det har flera slående likheter med konkurrerande titlar. Men det behöver inte vara negativt - det finns goda skäl till att genrens nuvarande utformning blivit så enormt populär som den är. Av testsessionen att döma har vi en stabil singleplayerupplevelse att se fram mot.

Multiplayerdelen kodas som sagt av av Dice - ett start argument att skruva upp förväntningarna. Nästa vecka berättar vi om hur det känns att spela och vad producent Patrick Liu har att säga om militärens inblandning och den ständiga frågan om dedikerade servrar. Håll ögonen öppna nästa vecka!

Skicka en rättelse