FZ sätter det definitiva betyget på den definitiva finalen för Uncharted-sagan. En resa till Skattkammarön, men också tillbaka till en ungdom där allt fortfarande var ett oskrivet vykort från fjärran stränder.

Jag har tagit 639 fiender av daga under loppet av 16 timmar. Med nävar, granater, pistoler och maskingevär. Jag har stått still (!) i hela två timmar och tillbringat nästan en halvtimme i luften. Och då menar jag i luften, hoppandes eller svingades från en avsats till en annan. Jag har sprungit 42 kilometer och kört 27. Jag har högst medvetet bara plockat upp 20 av 109 troféer, och är en klart lyckligare man tack vare det.

Uncharteds avslutande kapitel är mycket av allt, med extra allt. Väldigt... amerikanskt i sin framtoning, men samtidigt sällsynt återhållsamt i en industri som oftast anser att flest bangs ger mest bucks. Statistiken ovan säger till exempel ingenting om hur länge jag kollat in branschens mest välspelade mellansekvenser, eller beundrat makalösa vyer som tagna ur en dröm. Siffrorna säger ingenting om vilken barndomsdröm som besannas för många när Nathan Drake med entourage ger sig ut för att likt 2000-talets Jim Hawkins söka efter Skattkammarön, bara för att ständigt upptäcka att prinsessan faktiskt finns i ett annat slott.

Satan i gatan, vilka vyer vi bjuds på.

Spelet är ingen munsbit att beskriva, trots det till synes rättframma upplägget. Det är en berättelse som spretar hit och dit, upp och ner, tar två steg framåt och ett tillbaka, för att i crescendot explodera i en big bang av speltillfredställelse och slutligen ett bitterljuvt avsked till en serie som har hållit Playstation-spelare fängslade sedan 2007. Det är nästan ett decenium av vilja att bli spelvärldens svar på Indiana Jones.

I öppningen lyckas Naughty Dog golva mig. Jag får följa med en ung Nathan och hans bror Sam på nattliga äventyr över hustaken. Jag dyker i de vackraste vatten. Jag spelar Crash Bandicoot (meta!) med min tjej på en gammal Playstation 1. Jag utforskar min vind och skjuter skumgummibollar med en plastrevolver. Jag njuter av varje sekund. Den inledande förälskelsen och wowkänslan sträcker sig över hela den långa prologen som förekommer introtexterna, och jag är oförskämt charmad av Uncharted 4:s berättartekniska och visuella ambitioner. Man går all in från början till slut, vilket resulterar i det snyggaste, mest välpresenterade spelet på en konsol, någonsin. Naughty Dog har klämt all kraft de kunnat ur PS4:an, för att sedan på något till synes magiskt vis överklocka maskinen till att prestera ytterligare lite till. Det är ingenjörs- och programmeringskonst på speed.

Det KAN vara så att undervattensekvenserna är de snyggaste. Någonsin.

För visst betyder utseendet mycket. Alla som hävdar motsatsen är charlataner. Uncharted hade aldrig charmat så många utan sin förmåga att ta med spelarna till de fantastiska platserna det vill berätta om. A Thief’s End kommer komplett med ett finslipat verktyg för att ta egna bilder, med alla funktioner och filter du kan önska dig. Smart såklart, att lägga budget på ett sådan och göra spelarna till en del av marknadsföringsapparaten då de delar sina snyggaste vyer.

Tyvärr litade inte utgivaren på att vi journalister kunde hantera funktionen utan att spoila sönder spelet, och förbjöd helt sonika egna bildupptagningar - alla bilder ni ser här i artikeln är alltså från Naughty Dog, trots att mina egna många gånger blev snäppet vassare.

Men ett spel om att upptäcka och utforska måste såklart sleva ut belöningar gång på gång. Få oss att tappa hakan och vilja se mer. Det är svårt att leverera i en tvåtimmarsrulle, än mer i ett spel som enligt gängse normer måste underhålla köparna i många, många timmar. Och såklart, snart uppenbarar sig ett bekant mönster: klättra-pussla-skjuta-mellanspel. Klättra-pussla-skjuta-mellanspel. Repetera, skölj och svälj. De tidigare timmarnas upptäckarlusta och förundran utbyts mot något som kan liknas vid harvande. Jag är såklart inte överraskad – det är så här serien har sett ut i snart tio år. Och det har ju funkat, Uncharted har blivit ett av flaggskeppen för Playstation, även om Drake inte kommer i närheten av den ikoniska status som hans förebilder Lara Croft och Indiana Jones åtnjuter.

Föregående Nästa
ett av mina absoluta favoritspel någonsin det finns nästan inga bra spel på ps4 men detta var sinnessjukt bra! 18/07 Det är säkert såna som jag som har fel och förstör spelandet för alla ni som är så duktiga med era möss och tangentbord, och kan sätta definitiva betyg på spel. Men för mig är klättrings- och hoppsekvenserna i uncharted ett ganska trevligt tidsfördriv... 12/05 Stort minus på att bilduppdateringen sjunker som en sten i strider med 2 eller fler fiender. 10/05 Bra recension! ..men trots det faktum att recensioner och betyg alltid är författarens egna åsikter, så sticker det lite i mina ögon när spel som förtjänar "5/5" inte får det. För det blir som sagt helt galet när det plötsligt har samma betyg som Tomb... 09/05 "För tänk hur det hade varit om varje fight i Uncharted hade betytt något, både för mig och Nate. Om vi motvilligt hade fått jobba och svettas för varje kill. Hur mycket lättare det hade varit att ta det här på allvar då" Något jag aldrig ens tänkt på,... 08/05 Det här är nog den mest idiotiska kommentar jag läst på länge. 07/05 Vet att det är lite knepigt men tycker det är lite knas att rise of the tomb raider och det här får samma betyg. 07/05 Ja själv tycker jag bara det är bra att de inte har gjort klättringen till ett frustrationsmoment... 06/05 Jag vet, vi gör en lista på hyfsat spelvärda exklusiva titlar i tredjeperson där det är lätt att falla när man klättrar! Jag börjar: 1. Ico. Playstation wins! :) Det finns inga lösa stenar längre alltså? I övrigt ser jag inte riktigt vad det tilför i... 06/05 spelar uncharted 2 just nu (är i slutet). Visst är det bra! Men naughty dogs mästerverk är ju last of us. 06/05
Skicka en rättelse