Washington DC är inte lika sexigt som New York. Där finns inget ikoniskt landmärke som Central Park (eller Perk). Inget Empire State Building. Inget Madison Square Garden. Att The Division 2 tar i från tårna redan från början och låter dig befria självaste Vita huset från busarna som tagit en global katastrof som ursäkt för att leva ut sina urbana Mad Max-fetischer, visar tydligt att staden saknar samma kulturella pondus som Frihetsgudinnans hemvist. Men det gör inget för Massive har lärt sig sin läxa och gjort Washington till en mer intressant plats än New York. Bara det är en bedrift.

För det är inte vid de stora monumenten du kommer att tillbringa den mesta av tiden. De stora segrarna vinns i menyerna när du byter din bössa mot en annan, med en grön siffra i kolumnen du är mest kär i. Eller när du kan donera de där extra ryggsäckarna du släpat runt på i flera timmar och färdigställa ytterligare ett delmål på en utpost. The Division 2 är, likt alla andra plundringspangare, ett spel där du måste älska de små delsegrarna lika mycket som de stora. Och efter 20 timmar är jag fortfarande kär och vill ha mer, även om förälskelsen tog tid på sig.

Presidenten har fått inneboende

"Massive har lärt sig sin läxa och gjort Washington till en mer intressant plats än New York"

Jag var ändå lite lätt skeptisk till att återvända till divisionen. Det första spelet var bra men inget jag någonsin trängtade efter igen efter att recensionen publicerats. Vi vet att många av de problem det första hade åtgärdades i efterhand. Och det är något Ubisoft verkligen är världsmästare på just nu, att hålla kvar vid sina titlar och göra dem bättre. Att ge dem tid att mogna.

Det tar inte längre fem magasin att sänka en enkel fotsoldat och när det väl krävs ett kilo bly för att stoppa en skurk känns det motiverat. Rustningsdelar faller av och om du fokuserar din eldgivning på den blottade ytan blir ditt liv mycket roligare. Och fiendens kortare. De anfaller också mer varierat. Hagelbrakarsoldater försöker tränga sig fram till din position, andra langar granater för att få dig att byta skydd medan en tredje flankerar. De gör ett gediget jobb för att minimera risken att du lockas vara en sån där tråkmåns som trycker axeln mot samma betongsugga i fem minuter.

Och kom igen, vintern i New York var kul en stund men jag tar hellre våren i Washington, särskilt efter att ha varit där i tjugo timmar. Grönskan, i kombination med den ännu större mängden bråte på gator och torg så här sju månader efter katastrofen, får miljöerna att kännas mer levande. Släng in ett lika dynamiskt vädersystem som dygnscykeln och variationen är stor. Trots att jag både sett och spelet uppdraget kring det kraschade Air Force One flera gånger blir det en helt ny grej när jag gör det i tät dimma och regn.

Fem saker att tänka i The Division 2

  • Sälj inget. Under de 20 första timmarna jag inte hittat något värt att köpa ändå

  • Donera i första hand. Utposterna är ofta i behov av din överblivna utrustning och som belöning för de delmålen får du nya ritningar

  • Dekonstruera det som blir kvar. Saker du inte donerar plockar du isär för delarna - grejerna du craftar är ofta bättre än det du hittar ute i staden

  • Uppgradera alla XP-boostande perks, det hjälper dig att gå upp i nivå av vanligt spelande

  • Glöm inte att modda dina vapen. Större magasin, bättre sikten och mer critical damage är bara av några fördelarna du kan få

Massive lyckades bra med uppdragen redan i det första spelet så ja, såväl huvud- som sidouppdrag känns välsvarvade och meningsfulla genom att de knyter an till världen. Vita huset är vår huvudbas men i en del av områdena på den stora kartan finns också mindre samhällen som försöker återbygga civilisationen, ett kvarter i taget. Det är dessa som låser upp nya utmaningar och de i sin tur utvecklar utposterna i flera steg. Oavsett om jag rensar ett område från skurkar eller fokuserar på att samla på mig förnödenheter känns det som om jag hela tiden bidrar till att göra det spruckna samhället lite bättre. Då gör det inte så mycket att majoriteten av uppdragen innebär att skjuta fiender på ett eller annat sätt.

"The Division 2 känns redan bättre än föregångaren"

Som vi pratat om så många gånger tidigare är det en svår balansgång att både tillfredsställa spelarna som vill ha en behaglig resa till slutet och de som anser att spelet börjar vid maxnivån. Och så långt har vi inte kommit ännu och fastän jag mer tillhör den första skaran spelare kommer jag inte sätta betyg innan faktiskt upplevt båda. Därför får du ingen siffra idag men som jag sa redan i början – The Division 2 känns redan bättre än föregångaren på en rad vitala punkter.

Att jag är mer intresserad av att köra vidare efter 20 timmar än innan är enligt mig ett styrkebesked.

Fotnot: Avslutande recension med betyg kommer inom kort. Vi har spelat pc-versionen på testdatorn Jürgen (Intel Core i5-8600K, Geforce RTX 2070, 16 GB RAM)

The Division 2 – styrkor och svagheter

+ Färre kulsvampar
+ Smartare fiender
+ Washington är faktiskt roligare än New York
- Det ska inte ta 20 timmar att verkligen hitta i alla menyer
- En och annan bugg har förstört uppdrag

Del två är publicerad - med betyg!