Den sympatiske Rayman-pappan Michel Ancel förklarade själv figurens uppenbarelse som ett resultat av att hitta genvägar att animera en karaktärs rörelser när jag träffade honom på hemmaplan i Montpellier. Jag kunde knappt tro mina öron; “Rayman är bara ett resultat av lättja”, tänkte jag för mig själv. Det är därför som han saknar hals och lemmar, och hans huvud, händer och fötter är skrämmande friflytande. Och namnet Rayman menar Ancel att man kan förklara med att han representerar ljuset i en binärt sagolik värld, där ljus står mot mörker.
Men med 2011 års #Rayman Origins hände något. Plötsligt hade utvecklarna, fortfarande ledda av Michel Ancel, förstått att hitta renheten i konceptets ursprung. Därav Origins.
Här bredde stora tavlor till vackra landskap ut sig i bredbild, från kant till kant, i vacker, detaljerad 2d-grafik, och tack vare att tekniken krävde så lite ansträngningar av sin hårdvara kunde Origins ta ut svängarna rejält. Fullskaliga 1080p, animationer så mjuka att de smälte i ögonen - och smekande färgexplosioner till världar.
Jag beundrar Rayman Legends
Rayman hade hittat hem. Plötsligt beundrade jag Ancel och hans team. Och #Rayman Legends förstärker denna beundran, när jag nu sitter och delar glädjen över en förhandsversion av spelet med min flickvän. Vi skrattar förtjust ikapp.
Rayman Legends må vara en väldigt naturlig förlängning av Origins; det rör sig fortfarande om plattformsskuttande i finurliga världar med upp till fyra bråkstakar till hjältefigurer samtidigt. Men det är också en förädling på de punkter där Origins kändes lite trevande.
Ingen kan väl påstå att Origins hade världens mest snillrikt utformade plattformsbanor? Charmen fanns ständigt där, men kanske inte alltid precisionen. Med Rayman Legends märks det att skaparna blivit vana. Kanske är det också tack vare den raffinerade avstickaren Rayman Jungle Run på mobila format - som man enbart styrde genom att peta på skärmen, alltmedan Rayman sprang outtröttligt framåt - som Ubisoft Montpellier kommit ännu närmare kärnan av sin upplevelse med Legends.
Briljant - till skillnad från bleka New Super Mario Bros
För den här gången är plattformsbanorna briljanta. Jag och flickvännen har just kommit ut ur #Super Luigi U - Luigi-varianten av #New Super Mario Bros U för Wii U - och det slår mig hur enormt man känner av skillnaden i inspiration och skaparglädje. Super Luigi U är ett tidsfördriv i Nintendos numera rutinmässiga New Super Mario Bros-anda, och visst roar det oss tillfälligt. Men Rayman Legends visar att genren kan vara sprängfull av inspiration, tokroliga idéer och en audiovisuell lekfullhet som får Super Luigi U i synnerhet men också alla New Super Mario Bros-varianter i allmänhet att framstå som skuggor av Marios forna storhetstid.
Det är väldigt intressant att jämförelsevis se hur spelskaparna tacklar olika designmässiga utmaningar. Och hur en inspirerad lösning ser ut, kontra en oinspirerad. I Super Luigi U är banornas sträckningar så otroligt korta att skaparna inte ens behöver bekymra sig om att sätta upp sparpunkter halvvägs. Tanken är att man ska tjurrusa igenom dem, påhetsad av klockan. Visst finns såna utmaningar även i Legends - som sidospår - men de huvudsakliga banorna är enorma i sin omfattning, och då har man helt enkelt smugit in ett antal osynliga sparpunkter på vägen. Inga konstigheter egentligen, men det gör att banorna tillåts vara väldigt långa utan att någonsin bli frustrerande.
Rayman Legends överraskar ständigt med sin uppfinningsrikedom.
Skaparna leker också med konceptets linjäritet. Vissa banor har en tydlig strömning från punkt A till punkt B, andra är designade som hubbmiljöer där man tar sig till olika delar för att fullgöra sin uppdrag och öppna upp en passage. Här har man friheten att äntra rummen i den ordning man själv vill. Och när nyfikenheten och upptäckarglädjen ständigt matas och belönas med tokigheter och charm, är det svårt att inte känna sig manad att fortsätta.
Rayman Legends var ursprungligen tänkt som Wii U-exklusivt, men det är inte svårt att förstå politiken bakom Ubisofts beslut att bredda sig till så många plattformar som möjligt - nu senast tillkom en pc-version. Man insåg helt enkelt spelets potential och att det inte fanns någon anledning att anförtro pärlan helt åt Nintendo, som ändå misskött sitt format och därmed börjat tappa äggen ur korgen.
Att spela utan spelplattan
Eftersom Rayman Legends har designkoncept skräddarsydda för Wii U och dess spelplatta har man dock fått jobba runt dem för att möjliggöra versionerna för övriga format. I PS3-versionen - som jag girigt slukade - har flugan Murfy, som annars styrs med en spelares finger mot spelplattan, blivit mer eller mindre automatiserad. Spelarna bestämmer fortfarande när han ska hjälpa till genom en knapptryckning, men han flyger på eget initiativ i turordning fram till de objekt han ska interagera med för att hjälpa till - om det så är att kittla en monstruös fiende med mordisk jättesköld för att öppna hans gard och göra honom mottaglig för en välriktad smocka, eller för att skära igenom enorma tårtor..! Konceptet blir dock föga lidande av detta på övriga format, eftersom tajmingen är viktigare än själva petandet och pillandet.
De tydligaste exemplen på tidigare nämnda audiovisuella lekfullhet kommer i form av återkommande banor som i linje med varje världs tema bjuder på spektakulär musikunderhållning under plattformshoppandet, där tajming till låten och melodin är nödvändig för överlevnad. Här må man ha åsidosatt övrigt finlir för taktfast skuttande, men det bjuder på en sån sjuhelvetes show och får tillfälle att sätta fokus på spelets även i övrigt helt magiska soundtrack. I jämförelse med New Super Mario Bros-seriens pinsamt repetitiva syntkörer och generiska trallmelodier är det en förkrossande genreseger för Rayman Legends.
Då har jag inte ens nämnt de spektakulära bossfajter som avrundar varje värld, och verkligen sätter ens färdigheter på prov i oberäkneliga men aldrig frustrerande och alltid lekfulla händelseförlopp. Det är annat än New Super Mario Bros-seriens sanslöst avslagna hoppa-mig-i-huvudet-tre-gånger-innan-jag-ens-hinner-visa-tänderna-bossar.
Vikingakvinnan Barbara är ett färgstarkt tillskott i karaktärsmixen.
Rejäl bakläxa för Nintendo
Nytt för Rayman Legends är också ett flertal kvinnliga, spelbara karaktärer, varav den rödkrulliga viktigadamen har fått tillfälle att flamma i trailerrampjuset under årets E3 som något slags frontfigur. Den här gången märks det helt enkelt att Ubisoft inte lämnar något åt slumpen, och resultatet ser av allt att döma ut att bli fantastiskt. Rayman har aldrig varit såhär relevant. Och Nintendo bör verkligen ta hem och plugga Legends som en rejäl bakläxa.
