Uppföljare är knepiga historier. Även om de är bättre spel än föregångaren känns de aldrig lika nyskapande. Kan Far Cry 2 vara undantaget som bekräftar regeln? FZ tog planet till Kanada för att ta reda på svaret.

Taxin stannar med ett ryck och jag kliver ut i den varma, klibbiga luften på Boulevard Saint Laurent. Framför mig tornar en massiv rödbrun tegelbyggnad upp som mest av allt påminner om en gammal viktoriansk fabrik.

Jag är i Montreal, Kanada för att besöka Ubisoft under ett par varma sensommardagar. Byggnaden, som mycket riktigt visar sig vara en gammal textilfabrik, rymmer en av världens största spelstudios, Ubisoft Montreal. Innanför dess väggar sitter 1800 utvecklare, kodare, speltestare och animatörer som arbetar på allt från Tom Clancy-spelen till kommande Prince of Persia. Men jag är här för att under ett par dagar få stifta närmare bekantskap med #Far Cry 2. En upplevelse som kommer att innebära både frustration och lycka. Mest det senare som tur är.

Det svåra andra spelet

Ni vet alla historien om hur #Crytek-utvecklade #Far Cry charmade byxorna av branschen när det släpptes i 2004. Om hur tyskarna i Crytek sedan tog sitt pick och pack och gick vidare för att göra det grafiska monstrum som döptes till #Crysis och nästan gick under på kuppen. Och hur rättigheterna till Far Cry föll i Ubisofts händer som i ett anfall av förnuft beslöt sig för att göra en uppföljare som skulle kunna stå på egna ben och inte en billig remake. Hypen som vispats upp på nätet de senaste månaderna har snackat om en öppen spelvärld, om natursköna afrikanska vidder, dynamiska storylines och brinnande gräs. Allt vackert frammanat av den sprillans nya grafikmotorn Dunia Engine.

Och det är här min berättelse om Far Cry 2 börjar. I ett rum på sjätte våningen fyllt av jättelika plasmaskärmar, surrande Xboxar och ett enstaka monster till PC, kopplad till den största skärmen av dem alla. Ubisoft-teamet drar igång en demonstration på PC:n och vi församlade journalister tar fram anteckningsblocken och vässar pennorna. Men det blir inget skrivet, inte för min del. Jag fastnar i stället för den enormt vackra versionen av Afrika som målas upp framför våra ögon samtidigt som Ubisoftfolket sprutar ur sig buzzwords som ”immersion”, ”dynamic story” och, naturligtvis, den 50 kvadratkilometer stora helt öppna spelmiljön. Det låter fint, men den enda frågan jag har i huvudet för tillfället är: hur är det att spela?

This Is Africa

Det dröjer inte länge innan jag får svaret. En kvart senare sitter jag framför en Xbox 360 och tar mina första stapplande steg i den afrikanska djungeln. Jag får ett uppdrag av en legosoldat, jag ska förstöra en vapengömma och lokalisera en grupp elitsoldater som gömmer sig någonstans i öknen. Det låter enkelt, men börjar inget vidare. Jag hittar snabbt en rostig röd bil och lyckas med nöd och näppe hålla mig på den ringlande djungelstigen och det är innan kulorna börjar vina runt den leriga karossen. Det dröjer inte mer än ett par minuter innan jag kör rätt in i ett bakhåll, kraschar in i ett träd och blir till djungelsylta av gerillasoldaternas kalaschnikovsalvor. Sedan kraschar spelet.

Det här är en process som ska upprepas gång på gång under dagen. Att säga att versionen vi får spela på konsolerna är instabil är dagens underdrift. Det är enormt enerverande att gång på gång stupa på mållinjen för att sedan börja om på samma uppdrag och ta sig över halva kartan för hitta vapengömman.

Men det jag lyckas spela igenom är beroendeframkallande bra. För är det något som står klart efter att ha spenderat några timmar i singleplayerläget så är det att Far Cry 2 kan bli precis så bra som jag hoppats på. Grafiken flyter på riktigt bra på Xboxen, även om det är klart märkbar skillnad mot den lysande PC-versionen. Fordonen (det finns nio olika i spelet) är ett rent nöje att framföra på de leriga vägarna och de halvrostiga lågteknologiska vapen som finns passar perfekt i sammanhanget. Men visst finns det smolk i glädjebägaren. Kontrollerna sitter inte helt än, siktet dräller lite i sidled och gör det onödigt svårt att hänga med ibland. Det är dessutom för lätt att bli desorienterad i strid då du inte ser varifrån kulorna kommer och du ofta har fiender i flera väderstreck att tänka på.

Men mest av allt blir jag förälskad i upplevelsen av att skumpa runt i en gammal djungeljeep och njuta av den vibrerande djungeln runt omkring mig.

Föregående Nästa
Skicka en rättelse