Plötsligt snackade alla Game Pass. Det handlade inte om de höga topparna (de finns) eller bredden (den också), utan om den dramatiska prisökningen hos Game Pass Ultimate. Den har diskuterats intensivt, och kommer säkerligen göra det till nästa oundvikliga prishöjning. Nåja. Lite i periferin upptäckte jag även att Xbox Rewards genomgått en förändring, och då jag är en stolt jägare av achievements och trofér väcktes nyfikenheten. Hornen växte. Jakten var igång.

Den tog mig upp och ner, hit och dit, och till sist tillbaka till den spelare jag verkligen är.

Jag går delvis igång på Game Pass och liknande speltjänster. Idén kring "spelens Netflix" har något. Tioåringen i mig häpnar över sida efter sida med spel. "Det vill jag spela! Och det! Och vad är detta? Wow!" Jag tycker om Game Pass men är kluven till vad det gör med mig.

"Det vill jag spela! Och det! Och vad är detta? Wow!"

Lille Fredrik har inga problem med att testa tio minuter här, eller en kvart där. Snabba sockerkickar ger ett rus – men baksmällan i en 42-årig kropp är inte att leka med. Nåväl, liknelsen kring bakrus kanske haltar en aning, men när jag "duttar" i spel utan att aldrig riktigt stanna upp drar till sist en känsla av tomhet in. Så har det varit förut, och så blir det den här gången också. Kanske är det bättre att likna vid det dumma vi gör på smartphones. Det vill säga: Skrolla och skrolla. Känna utan att reflektera.

Och snart kommer ännu mer till Game Pass. Jösses.

Jag kanske helt enkelt inte är särskilt bra på att hantera Game Pass och PS Plus. Sådana tjänster är inte vad jag fostrats till. Jag växte visserligen inte upp i en tid då vi pulsade i två meter hög snö i tre mil för att komma till skolan. Däremot fanns inte ett digitalt jättebibliotek att falla tillbaka på. Att pengar inte växte på träd hamrade min kära mor in, och hade vi Top Gun till NES så spelade vi Top Gun till NES. Jag begrep ingenting och lyckades aldrig landa planet. Men jag försökte oändligt mycket mer än vad jag skulle göra i dag.

Otroliga Ori.

Några årtionden senare kan jag byta spel oftare än jag byter underbyxor. De är ett klick bort. (Spelen, alltså.) Under snart två veckor har jag surfat runt i Game Pass-biblioteket. Varit inne och vänt i Rare Replay-skattkistan, testat Little Rocket, petat på Warcraft-remastern, funderat på Age of Empires och upptäckt Against the Storm. Alldeles tydligt är jag på strategihumör, men än tydligare är att jag sett krusningarna på ytan och inte djupdykt.

Ivern efter kickar fick mig att glömma vilken slags gamer jag är.

Så jag bromsade in och gjorde det jag tycker så mycket om: spelade om en älskling. Ori and the Blind Forest är en audiovisuell saga som bitvis får hjärtat att dras ihop och ögonen att fuktas. Jätteugglan Kuru bär på ett mörker jag glömt en del av (förträngt?) men som nu slår undan benen på mig. En djup sorg invaderar kroppen. Men också en stor tacksamhet.

"Innebär det att jag inte är rätt person för Game Pass och sånt? Kanske, kanske inte"

Lyckan kommer när jag står still. Innebär det att jag inte är rätt person för Game Pass och sånt? Kanske, kanske inte. Snarare är det väl frågan om hur jag tar mig an dessa dignande bibliotek. Att se genom ytan, bortom frestelserna och de snabba kickarna, dyka ner och våga stanna kvar även när det tar emot.

Jag lärde mig aldrig att landa i Top Gun, men jag lärde mig ändå dygden som är tålamod.