De kallar oss fanboys. Vi som fastnar i ett specifikt spel eller en särskild serie. Visst är vi "boys" och "girls" som lägger ner tid, pengar och passion på någonting, men jag vet samtidigt få som är så petiga som oss – fansen. Förändringar ifrågasätts och nyheter skärskådas.

De största fansen kan också vara de största kritikerna. Är det oftast, vill jag påstå.

"De största fansen kan också vara de största kritikerna. ÄR det oftast, vill jag påstå"

Såklart finns undantagen som bekräftar regeln. Det finns någon promille som okritiskt lapar i sig allt. Men detta är inte en text som handlar om er, utan som handlar om oss: fansen som längtar och trånar, som tvekar och tvivlar. Jag har en soft spot för Assassin's Creed-serien. Det har varit vi i femton år. Men alla som varit involverade i ett förhållande vet att det tas och det ges. Det går upp och ner. Man kan lugnt säga att vi haft våra kriser.

Fartgupp på vägen, om man så vill. Black Flag, till exempel, är ett fantastiskt sjörövarspel. Men är det ett bra Assassin's Creed? Jag undrar fortfarande. Två år senare fick vi Syndicate som ju med facit i hand är det sista i serien av klassiskt snitt. Där, då och nu är jag besviken. Torra hjältar, ihåliga skurkar och en modern story som tappade mig totalt.

När Desmond försvann så försvann en del av Assassin's Creed-själen. Så tyckte jag då, och så tycker jag nu. Layla Hassan försökte i Origins, Odyssey och Valhalla, men blev inte mer än en blek Desmond-ersättare. Kritiska röster har alltid höjts kring seriens moderna setting. Men jag vidhåller: utan den så vore inte Assassin's Creed just Assassin's Creed.

Solen går upp för ett nytt Assassin's Creed – med både förhoppningar och farhågor.

Det är lätt att fastna i detaljer när man bryr sig. Jag har tyckt om de tre senaste storspelen men har haft svårt att svälja att serien blivit lika med hundra timmar långa actionrollspel snarare än tjugo-trettio timmar korta actionäventyr. Varför levla när man kan leva?

När jag blundar och ser mitt ideala spel i serien framför mig ser jag – oj då! – Revelations. En medelålders Ezio, trött efter ett liv som ägnats åt krig och hämnd. Som kommit till Konstantinopel, "världarnas vägskäl", för en sista strid. Gameplay-mässigt började serien kännas lite torr här, men känslomässigt är detta kulmen. En lågmäld kärlekshistoria mellan Ezio och Sofia. En sammanflätning av Ezio, Desmond och Altaïr. När Ezio till sist låser upp valvet i heliga landets Masyaf och träffar Altaïr är det gåshud från topp till tå.

En scen som sjuder av liv – trots att Altaïr varit död i hundratals år.

En bild att bevara. En staty att köpa.

En ögonblicksbild som fick mig att många år senare investera i en staty för tusentals kronor. Visst kan jag se den i mitt inre när jag vill, men jag vill samtidigt visa min kärlek, berätta för andra om den och göra den till en konstant i min bokhylla. Fanboyen i mig avgjorde saken.

En fanboy som fortsätter längta och tråna. Tveka och tvivla. Just nu mer än vanligt.

Ett par dagar återstår ju till releasen av Assassin's Creed Shadows. Det är en tid av hopp och farhågor. Mitt första intryck lovade väldigt gott, men som konnässör har jag ju oräkneliga frågor kvar att besvara. Hur djupt träffar Yasuke och Naoe? Hur vävs deras livshistorier in i den stora Assassin's Creed-sagan? Isu? Moderna settingen? Och vad sjutton är Animus Hub? Jag är spänd, har eventuellt lite ångest i kroppen. Detta är känsliga grejer.

Så är det för mig som är fanboy. För oss som är fans. Vi bryr oss väldigt mycket. Topparna är ofta högre, medan dalgångarna tar oss djupare. Begreppet "fan" är fan så mycket mer än vad kritikerna påstår. Månne är vi lite galna men det är en galenskap som är vacker.

Den förenar oss.