Rayman springer rakt in i en fiesta som bjuder på plattformsrytmik av världsklass. Ibland. För det är också en fest som är oförlåtande och inte alltid håller takten.

Fingertoppskänsla är en svår grej. En del har det, andra har det inte. #Rayman Jungle Run hade det. Som en insiktsfull läsare uttryckte det: "Jungle Run springer ärevarv runt de andra mobilspelen". Men det var mer än så, för Jungle Run gjorde det som borde vara omöjligt och sprang också bort från #Rayman Origins stora skugga. Det sprang på egna ben för egen maskin och omfamnade de smarta telefonernas och surfplattornas kontrollbegränsningar.

Du som inte kan få nog kan spela om favoritbanorna i ett hardcore-läge. Gör det.

Den där djungeln var så lätt att förlora sig i. Visst, många platser var bildliga kopior av varandra, det hade inte speciellt många konster i bakfickan men ändå var det en smärre glädjechock att springa, hoppa och slå sig fram. Det fanns en knivskarp rytm i de olika momenten, jag flöt fram genom djungeln och slängdes mellan ytterligheter. Det var hårt men alltid rättvist, hisnande men aldrig åksjukt. Det hade det.

Korvar, bakverk och en jämntjock soppa

#Rayman Fiesta Run har inte det. En insikt som vid första anblick är förbluffande. För här finns mångfalden av miljöer: innanmäten av monster, kök direkt tagna från helvetet och banor bestående av stora bakverk. Rayman studsar på korvar, in och ut ur bakgrunden, glider nerför isbackar och dyker i kristallklara sjöar. Men trots att jag rusar förbi jordgubbar, donuts och lär mig nya konster som simning och får förmågan att bli liten finns inte samma fingertoppskänsla i hantverket.

Plattformsspel, oavsett om de bygger på precis kontroll eller automatiserad löpning, är beroende av bra bandesign. Fiesta Run har det – ibland. Ibland rusar det framåt med rasande raffinerad rytm och är snudd på fantastisk. Och det får kroppen att genomsyras av ren glädje.

Fiesta Run blandar plattformshimlar med trial and error-helveten.

Men ofta är det orättvist. Utan någon pardon kastas jag in i taggiga monster och drunknar i lavavågor, tvingas bit för bit lära mig banorna och går miste om föregångarens känsla för rytm. Det borde lutat sig mer mot reflexer än minnen. Och där mästerliga #Rayman Legends den här hösten alltid – verkligen alltid – får mig på gott humör är det ibland precis tvärtom med Rayman Fiesta Run. Det blir en trial and error-soppa, som bitvis är svårsmält. Soppan är dessutom rätt jämntjock.

Ändå finns det mycket att tycka om: den visuella smällkaramellen, de banor som är fantastiska och musiken som är som en oförfalskad fiesta. Herregud, den är så bra. De banor jag tycker om kan jag återvända till i ett slags hardcore-läge, vilket är ett kärt besvär. Fiesta Run har dessutom en bastant världskarta, något som Legends saknade. Tyvärr är mycket av kartans innehåll orytmiskt och ovärdigt spelets träffsäkra höjdpunkter.

Skicka en rättelse