Det här är inget att skratta åt.

Guardians of the Galaxys inledning är skittråkig. Varsågod, där har du tl;dr-versionen av Telltales försök till att tolka sin första Marvellicens. Det borde inte ha blivit så här. Guardians of the Galaxy är ju sci-fi-komedi med så oerhört mycket hjärta. Förra gången Telltale gjorde kosmisk komik slutade det mirakulöst bra. Jag trodde att Guardians of the Galaxy skulle bli en i samma anda-uppföljare till Tales from the Borderlands. Jag var uppenbarligen dum i huvudet.

Tangled Up in Blue bjuder inte på några gapskratt. Möjligen blir det ett par gubbskrock från min sida men mest himlar jag med ögonen, tittar på klockan och frågar mig själv: "Är vi framme snart?" Andra halvan är bättre än den första men roligt i ordets rätta bemärkelse blir det aldrig.

Humorn håller sig på behörigt avstånd.

Quick time events har ännu inte blivit quit time events, men vi längtar.

När spelet skanderar "Ain't no mountain high enough" får man den rätta känslan.

Precis som i filmen spelar en uråldrig artefakt en viktig roll.

Dialogen är inte snärtig nog. Den cybernetiskt modifierade tvättbjörnen Rocket är ljusår ifrån Bradley Coopers filmfilur. Gamora framstår som präktig och vår hjälte Peter Quill lyckas bara få mig att sakna Chris Pratt. Groot? Han är mest bakgrundsbrus. Det ska dock tilläggas att ingen Hollywoodstjärna i världen skulle kunna göra bra humor med det här materialet. Den enda som faktiskt får mig att le och känna något är Drax. Den muskulösa hämnaren tolkar som bekant allt – ja, allt – bokstavligt, men det finns också överraskande mycket respekt för hans såriga bakgrund.

Ironiskt nog lyckas Guardians of the Galaxy bäst med svärtan. Andra halvan tar en oväntad vändning med en ny antagonist och en uråldrig artefakt som suddar ut gränsen mellan liv och död. Frågor ställs som jag, trots allt, vill ha svar på. Samtidigt skriker mitt inre efter giftiga repliker och komisk tajming. Vill jag ha mysterium kan jag ju spela The Wolf Among Us. Vill jag vältra mig i ångest finns alltid The Walking Dead. För roligheter finns som sagt Tales from the Borderlands. Med detta sagt: vad ska vi med Guardians of the Galaxy till?

Chansen finns förstås att det rycker upp sig längre fram. Risken är dock större att säsongen som helhet inte ens blir okej. Telltaleformulan börjar kännas lika utnött som Telltalemotorn. QTE-striderna har ingen finess alls – till skillnad från Tales from the Borderlands koreografiska fyrverkeri. Den stora nyheten är ett par raketskor som gör att Star-Lord kan byta våningar snabbt. Låter det som ett under av innovation? Nä, just det.

Halmstrået är finalen där det känns som om Telltale äntligen börjar sätta sin egen prägel på galaxens väktare. Om det kommer betala sig längre fram är dock oklart. Jag tänker inte hålla andan, utan nöjer mig med att hålla mig för skratt. Det är å andra sidan ingen konst.

Fotnot: Recensionen avser Playstation 4-versionen.

Skicka en rättelse