Den stenhårde, men ständigt grubblande, Blazkowicz ligger med huvudet vilande i sin mors knä. Han gråter. Han är trött, uppgiven och svag. Så väldigt svag. Även den hårdaste av actionhjältar behöver ibland en tröstande hand som stryker över de många ärren. Särskilt när man gått sönder så ofta och så mycket som han.
Lite senare i spelet rider Blazkowicz genom New Orleans på en eldsprutande robot, och ännu senare klär han ut sig i en fånig lösmustasch för att provspela för en nazistisk propagandafilm. Wolfenstein 2 har en del ganska tvära kast, vilket är ett av många glädjeämnen i det här ganska så hejdlösa actionspelet. Det balanserar inte på vanvettets gräns, det kastar sig med glädje över kanten. Flera gånger om.
”Nazis, I hate these guys”, säger Indiana Jones i The Last Crusade från 1989. I själva verket har vi länge älskat att hata nazister i populärkultur. Det finns flera anledningar till det, men framför allt är de en så tydlig symbol för mänsklig ondska. Ser vi en nazist i en film behöver vi inga förklaringar, eller långa monologer om motiv till deras handlingar. De är skurkar, punkt slut. Det finns också ett uppenbart element av katharsis i att förlöjliga ondskan. Många är de som hånat Hitler och nazismen, från Charlie Chaplin, via Mel Brooks till Tarantino. Och så klart, i mängder av spel – som Wolfenstein. Nazisterna är alltså inte bara en dussinskurk i mängden. Det finns en tematisk poäng med att använda dem, något Wolfenstein 2 tar vara på.
Machine Games står med andra ord stadigt i en väl etablerad tradition, på flera vis. Spelet lånar friskt från 70-talets exploitation-filmer i allmänhet, och den revolutionära andan i blaxploitation-genren i synnerhet. Wolfenstein 2 handlar i grund och botten om motstånd. Motstånd som, förstås, råkar ta sig uttryck i ett överdrivet, blodigt underhållningsvåld.
För i grund och botten är detta förstås ett brutalt actionspel, och den som spelade föregångaren lär känna igen sig direkt här. I ett alternativt 1960-tal har nazisterna vunnit, och de allierade har kapitulerat. De få som fortfarande gör motstånd är i kraftigt underläge gentemot förtryckarnas avancerade vapen.
Blazkowicz är hård, men han går fortfarande sönder väldigt lätt
Det hela framstår närmast som hopplöst – om det inte vore för BJ Blazkowicz, förstås. Han är ganska bra på att skjuta nazister, nämligen. Turligt nog är Wolfenstein 2 en riktigt underhållande shooter, eftersom du tillbringar majoriteten av tiden med fingret på avtryckaren. Oavsett om du smyger fram och försöker undvika att bli upptäckt så länge som möjligt, eller rusar in med ett hagelgevär i vardera handen och bara röjer, så är striderna tillfredsställande och hektiska. Bitvis är spelet riktigt utmanande, dessutom. Blazkowicz är hård, men han går fortfarande sönder väldigt lätt.
Känslan och tyngden i vapnen är väldigt tillfredsställande. Framför allt är det svårslaget att springa runt med ett vapen i var hand och skjuta på allt som rör sig – även om det ofta är en aning otaktiskt. Vem behöver taktik när det finns rå eldkraft?
Det går dessutom att uppgradera vapnen under spelets gång, vilket gör det enklare att anpassa arsenalen så den passar ens spelstil. Till exempel kan du välja om din pistol ska vara ljuddämpad eller göra extra skada, beroende på situation. Med tiden kan du även låsa upp andra förmågor, som möjligheten att kasta sig genom vissa väggar eller installera mekaniska styltor i skorna för att nå högre plattformar.
Machine Games tar så klart i så de spricker, vilket så klart är alldeles utmärkt. Allt annat vore tjänstefel. De kan förstås stava till ”subtil” om de vill – de bara väljer att inte göra det särskilt ofta. När de väl gör det blir spelet dock förvånansvärt skarpt, mycket tack vare de där tvära kasten mellan lågmäld mänsklighet och groteska överdrifter. Inte minst Blazkowicz barndomsminnen ger en oväntad tyngd åt berättelsen. Även små detaljerna, som när en av ens kompanjoner blir alldeles till sig över att få använda en riktig toalett igen, bidrar till att göra karaktärerna levande.
Framför allt gillar jag hur spelet hanterar kampen mellan styrka och svaghet, och människans tendens för förakt för det sistnämnda. Nazismen representerar naturligtvis det här föraktet för (upplevd) svaghet, men det hade så lätt kunnat bli så att även de stenhårda hjältarna själva blev en del av det här föraktet. Machine Games undviker, för det mesta, detta på ett fint sätt. Dels genom att faktiskt tillåta sina närmast parodiskt hårdkokta hjältar vara sårbara ibland – men framför allt för att det huvudsakliga temat är motstånd. Den styrka som lyfts fram i spelet är inte fysisk överlägsenhet, eller hur jävla hård och råbarkad man är, utan om styrkan att hålla fast vid sin övertygelse. Blazkowicz minst sagt komplicerade förhållande med sin far speglas i ett annat förhållande, mellan Frau Engel och hennes dotter, vilket skapar ett fint tematiskt band mellan två till synes extremt olika karaktärer. Två karaktärer som, på olika sätt, ger uttryck för samma styrka. En styrka som inte bottnar i ett förakt för det svaga, utan i en avsky inför föraktet i sig.
Allt är inte frid och fröjd, dock. Framför allt är bandesignen lite småtrist emellanåt. Lite för ofta springer du genom förutsägbara, grå stålkorridorer. Om tempot varit lägre hade det varit ett större problem, men för det mesta hinner jag inte tänka så mycket på det eftersom jag är fullt upptagen med att skjuta som en stolle. Det hade dock varit trevligt mer fler ljusa, öppna områden. En kort sekvens i en färgglad stad ger mersmak, men är över alldeles för fort, till exempel.
Jag är fullt upptagen med att skjuta som en stolle
I slutänden är Wolfenstein 2 helt enkelt väldigt roligt att spela. Det tar ett litet tag att komma igång på allvar, och några av de många och långa mellansekvenserna kanske hade kunnat klippas ned en smula, men när spelet väl släpper tyglarna fullständigt är det svårt att inte le konstant, ända tills eftertexterna rullat färdigt.
Det finns en underliggande, sprudlande glädje i de brutala striderna som kanske borde kännas motsägelsefull, men istället är den bara logisk. Både som genrekonvention och som absurdistisk hyllning till mänsklig motståndskraft.
Kampanjen tar väl mellan 15-20 timmar, beroende på hur mycket du utforskar miljöerna. Det finns också mer än ett dussin extra uppdrag, där du ska jaga och ta kål på högt uppsatta officerer, som ger lite mer speltid. Dessutom finns det ett visst omspelsvärde i kampanjen, av samma anledning som i första spelet (jag ska inte spoila varför här, men om du inte spelat första spelet är det klokt att göra det före tvåan).
Det allra bästa med Wolfenstein 2 är att det inte hemfaller för mycket åt varken kallhamrad sadism eller lättviktig kitsch. Det hittar istället sin egen ton någonstans mittemellan, och lyckas ingjuta lite värme i ett spel där allt du gör är att skjuta folk i skallen.
