Äventyret som borde ha varit Vitans flaggskepp har äntligen landat. Och Sackboys andra bärbara bravad är underbar men kort – och kan hålla i evigheter. Hur går det ihop?

Sackboy är ingen Mario och LittleBigPlanet har aldrig varit ett fantastiskt plattformsspel. Åtminstone inte i ordets rätta bemärkelse. Den lille tyggossen är på tok för klumpig och oprecis för att hävda sig mot de riktigt stora. Men det han saknat i spänst har han med råge tagit igen i hjärta och lekfullhet. Dessutom har #Media Molecules banverktyg och seriens trogna community sett till att Sackboys stora lilla värld varit en fantastisk plattform för spel. Och inte minst: en aldrig sinande brunn av spelglädje.

Paradoxalt nog är det just skratten och de glada minerna som är på vift denna gång – dock inte i spelmekaniken, tack och lov. #LittleBigPlanet PS Vita är en berättelse om sorg och tomhet men glädjen är ständigt närvarande. Och nu går den faktiskt att ta på. Med sina dubbla pekytor, tilt-funktion och kamera är Vitan som klippt och skuren för Sackboys plattformsstrapatser.

Karaktärsgalleriet är som alltid galet charmigt.

Vad som skulle kunna ha blivit en tröttsam gimmick har istället smält ihop med det traditionella på ett sömlöst sätt. Samtidigt som jag springer framåt, hoppar över lådor och samlar prisbubblor låter jag fingrarna dansa över skärmen: lådor flyttas, hjul snurras och fantasifulla mekanismer aktiveras. Jag spelar på ett piano, håller mig fast för brinnande livet i en låda som jag för längs en bana genom att luta konsolen. Jag bygger trappor genom att pressa in lådor i ett visst mönster. Samtidigt kan jag korrigera misstag och trycka ut samma lådor med hjälp av den bakre ytan.

Och under all skimmer av innovation vilar en mångbottnad och bedårande värld. Du och Sackboy kommer uppleva färgsprakande karnevalstämning i La Marionetta, anta rollen som flipperkula i en neonskimrande stad, plågas till döds (igen och igen...) av en sadistisk bergochdalbana och gå vilse i ett labyrintliknande spökhus. Och sagolandskapen du besöker är inte bara en fröjd för ögat utan lyckas allt som oftast överraska med fiffiga mekaniker. Sackboy kontrollerar explosiva raketer med hjälp av dina fingrar och i ett underfundigt triangulärt åkdon sitter han som klistrad på både våg- och lodrätta väggar.

Slutet är bara början

Det är inte konstigt att glädje blir till sorg när äventyret tvärt tar slut. De fem världarna är väldigt lätta att tycka om men de är samtidigt lätta att ta sig igenom – inte så mycket för avsaknaden av utmaning som för de många försök du har på dig. Å andra sidan är detta ett av få äventyr som lever vidare efter sluttexterna. Perfektionisten i mig vill samla allt och se mitt namn högt, högt på olika leaderboards. Det finns också vansinnigt vanebildande minispel gömda i utkanten av äventyret. Retro Vector är en tjusig inkarnation av närapå antika rymdshooters. Taplings icke-färgskala påminner om #Limbos men är ett renodlat pekäventyr där du som svart klump ska rädda ett gäng vita klumpar.

Air-hockey och klassiska rymdshooters, det finns ingen hejd på mångfalden i minispelen.

När jag av ren slump springer in i detta rasande roliga mervärde blir jag både glad – och lite brydd. Varför döljs denna uppfinnesrikedom i periferin? Varför inte förstärka och förlänga ett redan starkt plattformsäventyr med flera genreöverskrivande inslag? Här finns en variant på whac-a-mole (whac-a-sackboy!) och ett minispel där du bygger skyskrapor med hjälp av #Tetris-block, men det är som sagt lätt att missa dem. Och det vore sjukt synd.

Enda plumpen med Vitan kontra Playstation 3 är att det inte längre är lika lekande lätt att bänka sig framför äventyret tillsammans med en eller två spelkompisar. Nu krävs minst två konsoler och mer än dubbelt så mycket mekande, något som är som natt och dag i jämförelse. Att spela med främlingar går ju an men gör knappast den delade spelglädjen rättvisa.

Att spela med andra går men kräver mer än tidigare.

Men trots ett par frågetecken är LittleBigPlanet i bärbar Vita-form en sprängfylld leksakslåda där du ständigt hittar nya överraskningar, om du bara gräver tillräckligt djupt. För många kommer minispelen, pekdonen och Sackboys sötbrutala vapenarsenal ligga till grund för egensnickrade äventyr. Även om pekandet gör skapandet en gnutta enklare så märks det att djup går före enkla inlärningskurvor. Men kanske är du som jag och väntar snällt på andras kreationer? Det finns redan 7 miljoner sådana i omlopp och förutsättningarna för ännu fler fantastiska sådana har kanske aldrig varit bättre. Den som lever i en stor, liten värld får se.

Skicka en rättelse