Min relation till Simon the Sorcerer är väldigt.. tja, jag skulle nog faktiskt beskriva den som kärleksfull. Det var ett av de allra första spelen jag lirade när vår familj skaffade en dator. Min första bekantskap med den ack så mysiga peka och klicka-genren. Det var som att kliva rakt in i en pixligt vacker saga med en pittoresk liten by, lummiga skogar och snöklädda berg (tack vare kraften från en beige 486:a på 100 MHz!). Miljöer fyllda med välkända sagoväsen som dvärgar, jättar, troll, och kanske något mindre bekanta som talande trämaskar.
"Simon föll i glömska. Tills nu"
Och förstås självaste Simon. En spjuver till grabbhalva och motvillig hjälte som mest bara ville ta sig hem igen, efter att ha snubblat in i den magiska världen via en portal på vinden. För att ta sig hem behövde han först bli en fullfjädrad trollkarl och rädda världen. Så klart.
Detta var 1993. Två år senare släpptes en uppföljare i ungefär samma grafiska stil, som i stort fick ett gott mottagande. Därefter försökte utvecklarna Adventure Soft sig på den här nya, häftiga 3D-grejen. Simon the Sorcerer 3D blev försenat, var buggigt och grafiken föråldrad redan vid lanseringen. Efter det tog en tysk utvecklare över ansvaret för serien och gjorde två andra 3D-spel som inte heller de fick mottaga publikens jubel. Simon föll i glömska. Tills nu.
När vi återvänder till serien är det varken de ursprungliga utvecklarna eller tyskarna som står bakom rodret. Stafettpinnen har lämnats över till den lilla spanska studion Smallthing. Och Simon the Sorcerer Origins tar oss tillbaka till början.
Eller ja, faktiskt tillbaka innan början. Som namnet antyder är detta en origins-historia. Vilket är märkligt då det första spelet ju är Simons ursprungliga bekantskap med den magiska världen. Denna något rubbade premiss är något som spelet självt driver med. Metahumor är ganska frikostigt strösslad genom äventyret: Simons mamma kommenterar till exempel att han befinner sig i en tutorial i början av spelet, Simon själv kallar en person för “npc lady”, och så vidare. Vilket ligger helt i linje med humorn från de två första spelen.
En kär gammal bekantskap.
Metahumor.
Återigen behöver Simon rädda dagen för att komma hem igen och man lotsar honom genom att peka och klicka fram i en värld som inte riktigt lever upp till de första två spelens magi. Grafiken är inte direkt ful, men särskilt utomhusmiljöerna är avskalade jämfört med de detaljerade och fina platserna från originalet. Känslan™ infinner sig aldrig riktigt när Simon traskar runt i landsbygden, längs kyrkogården och träsket. Det känns lite som att gå runt i en kuliss.
"Känslan™ infinner sig aldrig riktigt"
Jag saknar också originalets fantasifulla lekar med fantasyklyschor. Var är karaktärer som är lika roliga som rollspelaren utklädd till Gollum? Druiden som förvandlas till groda? De talande getterna? Den förkylda draken? Origins mest intressanta figurer är två talande tavlor, annars är det mestadels slätstruket i rollistan.
För de som är bekanta med spelserien återvänder några favoriter från förr, med blandat resultat. Elakingen Sordid känns som en ganska intetsägande skurk med tveksam röstskådespelare. Däremot gillar jag både den flummiga trollkarlen Calypso och den klängiga träskvarelsen Swampling (som sin vana trogen bjuder på mustig träskgryta).
Talande tavlor är kul. Borde finnas mer sådant.
Ett välfyllt skafferi är den bästa huvudkudden.
Allra bäst är passande nog just Simon. Chris Barrie (från första spelet) återvänder till rollen med sina stämband och fångar känslan hos den busiga pojken. Simons typiskt brittiskt torra kommentarer får mig att skrocka flera gånger. Jag tycker också att grabbens moderna design gör originalet rättvisa. Tonen är helt rätt och Simon är lagom uppkäftig, inte överdrivet otrevlig och elak som i uppföljaren.
När jag ändå sitter här och delar ut beröm måste jag passa på att nämna musiken. Ledmotivet till originalspelet är en otroligt klämkäck och stämningsfull midislinga – en av mina absoluta favoritspellåtar någonsin. Att höra den och fler melodier i nyversion träffar rakt i nostalgihjärtat.
"Svårt att fatta grejen ens efter att jag klarat pusslet"
Mer nostalgi blir det i pusseldesignen. Origins erbjuder tankenötter av den gamla skolan där man plockar på sig mängder av föremål och försöker kombinera dem hejvilt för att nå framgång. Problemet är inte att spelets pussel är gammaldags i sig, men kombinerat med att de många gånger är slarvigt utformade gör att jag ofta inte vet vad jag förväntas göra. Ibland blir det så ologiskt att det är svårt att fatta grejen ens efter att jag klarat pusslet (genom ren chansning eller tjuvkik i en walkthrough). Hur skulle jag lista ut att jag ska använda en *** för att ***? Eller att jag kan använda en ***, men inte ett ***, för att *** *** ***?
Det finns några pussel som klickar på rätt sätt, där jag kan följa en röd tråd, lekfullt testa mig fram och slutligen lösa gåtan. Då känns det gött. Tyvärr försvinner de snabbt i mängden av frustrerande design.
Problemlösningen är lite väl 1993.
När eftertexterna rullar är det med blandade känslor jag stänger av spelet. Efter alla dessa år känner jag tacksamhet över att få uppleva ett helt nytt äventyr med Simon, min älskade favorit från barndomen. Något som jag helt ärligt aldrig trodde skulle inträffa. Jag är glad att Simon the Sorcerer Origins existerar.
Samtidigt är jag besviken över att det inte är ett så kärt återseende som jag hoppats på. Både magin och fantasin har flagnat sedan sist, och där under finns ett lite för ologiskt spel som alldeles för ofta går vilse i irriterande spelmoment. Simons charm, humorn och den härliga musiken räcker tyvärr inte för att bära upplevelsen till de högre höjder som den här anrika spelserien förtjänar.
Fotnot: Simon the Sorcerer Origins släpptes den 28/10 till Windows, Linux, PS5/4, Xbox Series/One och Switch. Testat på pc.
