Styrsystemet är riktigt mysigt, trots att du använder handkontroll – det är lätt att både ta sig runt i miljöerna och att skjuta sina fiender. Alla knappfunktioner är rejält genomtänkta, och det tar inte lång tid innan jag känner mig som ett med min Sixaxis när jag smyger omkring bland bråte och avhuggna armar och ben och annat en levande varelse verkligen haft nytta av.
Och det behövs sannerligen. För det är verkligen snabba ryck redan från början. Är det något som #EA Redwood Shores lyckats med så är det stämningen och spänningen från allra första sekund som USG Kellion kraschar in i Ishimura. Jag måste ta flera pauser bara för att hämta andan och återgå till verkligheten för att inte få hjärtklappning under mina första timmar innan jag vant mig vid tempot och skrämselnivån.
Grafiken är riktigt, riktigt, riktigt finslipad. Monstren är så overkliga att man skulle skrattat åt dem i dagsljus, men i de mörka korridorer du befinner dig i får du inte tid att fundera vad som är realistiskt eller ej. Du anar knappt var du ska gå ibland, och vore det inte för den geniala uppdragshittaren skulle det vara riktigt svårt att veta vart du skulle fly. För fly är vad du gör, försök inte inbilla dig något annat. Odöda bäbisar med jättetentakler är precis lika obehagliga som de låter.
Ljudeffekterna och musiken bidrar givetvis också till mycket. Du hör skrik runt omkring dig, bankanden från alla håll och kanter och rasslanden i ledningar och kablar lite varstans. Och kreaturen som skuttar fram för att ta livet av dig skriker ofta så fasansfullt att jag är helt säker på att få mardrömmar efteråt. Felfritt av EA denna gång, alltså. Med en guldstjärna i kanten.
Snyggt, härligt
- men lite enformigt
För att inte göra spelet för enformigt har utvecklarna lagt till ett par miljöer där du tvingas till lite alternativt tänkande. Bland annat blir du ibland tyngdlös (oroa dig inte, Isaac har magnetskor) och hamnar ett par gånger utanför skeppet där du får se upp så du inte halkar och flaxar ut i vida rymden. Men det är skönt med en sådan udda utmaning, så du slipper samma gamla rännande i korridorer hela tiden.
Men det räcker inte riktigt. Trots att du ibland får skutta omkring i tyngdlöshet är det i övrigt oftast samma sorts uppdrag du ska utföra. Omväxling förnöjer, och bristen på det förhindrar en femma i betyg. Bakgrundsstoryn är inte heller helt utförlig, även om det mesta förklaras under spelets gång. Och – det vanliga problemet i såna här spel på konsol – svårigheten att klara sig ur trånga utrymmen med närgångna Necromorpher. En hel del frustration hade kunnat undvikas där. Jag antar att det fungerar bättre för musstyrande PC-lirare.
Annars är Dead Space en förträfflig början på en spelserie (uppföljaren är redan påbörjad) och det sätter en högre standard för kommande efterföljare i tredjepersonsskjutargenren. Skrämselfaktorn är hög, grafiken är fasansfullt obehagligt verklig och storyn innehåller en och annan twist som lyfter spelet till en helt ny nivå och får dig att verkligen vilja kämpa för din överlevnad mer än viljan att döda några utomjordingar. De enda jag inte rekommenderar spelet till är mörkrädda, lättskrämda typer. Ni andra kommer att njuta.
Fotnot: Testat på PS3.