Det finns två sätt att närma sig Mafia: The Old Country. Antingen ser jag det som ett spel som råkar vara fullt av filmiska ambitioner. Eller så ser jag det som en maffiafilm där någon råkat ge mig handkontrollen mellan tagningarna. Jag valde det senare, och det visade sig vara ganska passande.
Vi är i det tidiga 1900-talets Sicilien. Här möter jag Enzo, en gruvarbetare som mest verkar vilja jobba, äta och sova, men som snabbt dras in i Torrisi-familjens affärer. Småsysslor blir stora uppdrag, ett glas vin blir en blodig uppgörelse, och plötsligt är jag den där killen som folk viskar om när jag går genom byn. Det är klassisk maffialogik, ungefär som i Gudfadern, där en dopceremoni och en serie mord kan existera i samma scen utan att någon höjer på ögonbrynen. Välskrivet. Välspelat. Om än något förutsägbart. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: språk kan göra all skillnad. Så även denna gång. Snälla, snälla, snälla – spela med sicilianskt tal. Det finns inget annat sätt i min bok.
Handlingen är rak och linjär. Här finns inga sidospår att försvinna i, inga slumpmässiga äventyr på vägen. Allt är manusstyrt och regisserat in i minsta detalj. Det här är inte Grand Theft Auto där jag kan ignorera handlingen i timmar. Det är mer som Goodfellas – när Ray Liotta berättar sin historia är det bäst att lyssna, för han har redan bestämt vad som ska hända härnäst.
"Ansiktsuttryck som säger mer än dialogen"
Det visuella är spelets verkliga juvel. Sicilien känns levande, från marknadsplatser med ropande försäljare till solnedgångar över vinfälten som hade kunnat vara en reklambild för Chianti. Vulkanen ruvar i bakgrunden som en tyst påminnelse om att allting när som helst kan explodera. Mellansekvenserna är snyggt detaljerade, med ansiktsuttryck som säger mer än dialogen – perfekt för när någon säger ”vi tar hand om det” och jag vet att det betyder raka motsatsen.
Striderna är uppdelade mellan skottlossningar och närkamp, ofta med en kniv i handen. Skjutandet känns bra, vapnen låter och beter sig som de ska och varje träff har tyngd. Smyguppdragen är nerviga, särskilt när jag smyger genom gränder i natten eller försöker ta mig förbi vakter som är lite väl uppmärksamma. Problemet är att vissa av de här momenten är lite väl rigida. Blir jag upptäckt är det oftast omstart direkt, och det kan bli mer frustrerande än spännande. ”Bossduellerna” med kniv är tänkta som spelets dramatiska höjdpunkter, men ibland känns de mer som ett utdraget köksbråk än en intensiv maffiauppgörelse. Här hade jag gärna sett mer variation. För att dra en liknelse: Mafia: The Old Country lider av den klassiska Uncharted-mekaniken – skjut ett visst antal fiender, rör dig framåt, skjut ett nytt gäng fiender. Det blir blek action och mest kurragömma bakom stenmurar och trälådor.
Landskapet är bedårande vackert.
Rätt ner i svavelgruvan – första dagen efter semestern...
Men ljuddesignen är klanderfri. Skotten ekar mellan husväggarna, marknadsplatsen sjuder av liv och när någon tänder en cigarett hörs det där lilla klicket som säger att det snart kommer sägas något viktigt. Musiken är sparsmakad men effektiv – stråkar och gitarrer som smyger in och förstärker dramatiken utan att ta över. Lite som Nino Rota på låg volym.
The Old Country känns som en kärleksfull prequel som vill ge mer tyngd åt hela Mafia-seriens värld. Det är som om utvecklarna tittat tillbaka på vad som en gång gjorde serien speciell och bestämt sig för att bygga en grundmurad prolog, inte bara för att fylla i historien utan för att ge den en själ. Det är en återgång till rötterna, och då menar jag inte bara att vi fysiskt befinner oss i Sicilien – med dess dammiga gator, vindlande gränder och lantliga vyer – utan också att spelet tonmässigt påminner mer om en långsamt uppbyggd maffiaepos än om ett actionspel.
En bekant syn från första Mafia.
"Ett ord vid rätt tidpunkt kan vara lika kraftfullt som en kula"
Här tittas det mer på familjeband och heder, på de subtila maktspelen där ett ord vid rätt tidpunkt kan vara lika kraftfullt som en kula. Konflikterna växer långsamt, relationer byggs upp och rivs ner, och tempot tillåts vara tillräckligt lågt för att dramatiken ska få sjunka in. Explosionerna och de storslagna set pieces som ofta präglar moderna actionspel är nedtonade till förmån för långa blickar över middagsbordet, kodade hot och stillsamma promenader där varje replik väger tungt. Det är inte högljutt, men det är laddat – på samma sätt som de bästa scenerna i Gudfadern eller Once Upon a Time in America. För den som spelat de tidigare delarna finns här gott om fanservice, både uppenbar och gömd för den riktigt insatte.
Det här är inte ett spel för dig som vill ha total frihet, samla sidouppdrag och byta kläder tre gånger per timme. The Old Country är byggt som en film, regisserad in i minsta detalj, med en fast berättelse som tar ungefär tio timmar att nå sitt slut. Det är perfekt för mig när jag vill sjunka ner i en historia som är lika noggrant komponerad som en Scorsese-film där varje scen är utvald för att föra berättelsen framåt.
Men i den här vackra ytan finns ojämnheter. Spelets svaga kort är skjutsekvenserna, som ibland känns mer som ett obligatoriskt inslag än en organisk del av berättelsen. Vapenkänslan är kompetent men inte minnesvärd, och striderna är inte det som lämnar djupast avtryck när eftertexterna rullar. Samtidigt finns det några set pieces som faktiskt sticker ut – scener där allt klaffar och dramatik, musik och miljöer samspelar och leder fram till den där känslan av att jag befinner mig mitt i ett maffiaepos. Om Uncharted 2 är den bästa actionfilm jag någonsin har spelat, så är detta utan tvekan den bästa maffiafilm jag har spelat.
"Den bästa maffiafilm jag har spelat"
Och även om det ibland känns som att jag bara är en passagerare i Enzos resa, styrd av manusets järnhand, är det en resa värd att ta. Inte minst för stunderna då atmosfären är så tät att jag nästan kan känna lukten av havssalt och krut, och för de ögonblick när familjen viskar mitt namn i skuggorna och jag vet att jag är en del av något större än mig själv.
Fotnot: Mafia: The Old Country släpptes till pc, PS5 och Xbox Series den 8 augusti. Testat på PS5.
