Hajp kan vara farligt och det har tagit sju långa år av väntan och hajpande för uppföljaren till Hollow Knight att släppas. Nu när vi äntligen får ta del av Hollow Knight: Silksong så kraschar onlinebutiker för trycket av miljoner spelare. Men kan Silksong leva upp till hajpen och sin föregångare?
Utvecklarna målar vidare med lika vackra och melankoliska penseldrag som i Hollow Knight. Allt känns på sätt och vis bekant men ändå helt nytt. Det handlar åter om ett metrodivaniaupplägg kryddat med lite Dark Souls. I stället för en tyst antagonist får vi denna gång en karaktär som pratar och därmed är mer karismatisk. Hornet är både självsäker och hjälpsam, vilket målar ett nytt penseldrag i berättelsen.
Story i Silksong är också mer rättfram än i Hollow Knight. Det finns en risk att de som gillade mysteriet med Hallownest inte kommer känna ett lika stort engagemang i Pharloom, som är världen i Silksong. Samtidigt är det lättare att följa Hornet och hur hennes story nystar upp sig när saker är mindre vaga. Att Hornet kommunicerar med de hon möter gör att spelet inte har samma känsla av ensamhet och utsatthet. Detta kan förstås ses som både positivt och negativt. Jag personligen tycker det är positivt då världen fortfarande är lika stämningsfull, men på ett lite annat sätt.
"Dynamik i striderna som både straffar och belönar"
Hornet är mer akrobatisk än sin tysta kollega från Hollow Knight. Hennes stil är snabbare och både strider och plattformandet sker med mjuka graciösa rörelser. Nackdelen är att jag måste helt radera de inövade färdigheterna från Hollow Knight då Hornets spelas väldigt annorlunda. Det tar ett tag för hjärnan att ställa om. Att Hornets hoppattack, till exempel, går diagonalt i stället för rakt nedåt tog mig ett bra tag att lära om.
Hornet har en silkesmätare som fylls på i takt med att jag dödar fiender, som ger möjlighet att använda hennes silkesförmågor. Jag kan hela mig själv och skjuta iväg ett silkesspjut, och det bekostas av mätaren. Det ger en dynamik i striderna som både straffar och belönar beroende på hur jag använder dem. När jag väl lärt känna Hornet och hennes rörelser följer hon mina tummar i en vacker dödlig balett på skärmen. Men de fienderna kan vara riktigt irriterande då det ibland är svårt att träffa dem, och jag tycker även att hitboxarna för nedåtattacken kan vara konstiga.
Nyförlöst och ovetande om världens faror. Ja, Silksong är svårt.
Silksong är ett svårt spel, men likt Soulslike-spel är det aldrig orättvist. Kontrollerna jobbar aldrig emot mig och när jag dör så är det mitt eget fel. Dock känns det svårare redan från början än vad Hollow Knight gjorde. Fienderna tål fler träffar, slår hårdare och plattformandet är även det lite svårare, vilket i sin tur gör inlärningskurvan lite brantare. Men fler bänkar finns utplacerade där man sparar och återuppväcks om man dör – vilket gör döden mindre frustrerande. Men spelet är inte lika lättillgängligt för de som inte spelat ettan.
Charms-systemet har ersatts med crests, tools och ett crafting-system. Jag tycker det känns mer begränsat, även om det är kul att samla material och bygga saker. Sen finns det en viss strategi i hur jag använder mina resurser, vilket tillför till spelet. Men överlag tycker jag att crafting-systemet känns påklistrat och att det stör flödet i spelet lite. Det kändes mer naturligt med det enklare charm-systemet i Hollow Knight.
"Crafting-systemet känns påklistrat"
Världen Pharloom är lika vacker som dödlig, och har mer variation än Hallownest. Hornet får besöka allt från lummiga skogar till mörka grottor och röda glödheta lavaområden. Detta till de sombra och vackra tonerna från Christopher Larkin. Soundtracket kan mycket väl vara det bäst han gjort och spelar (ja, jag vet) i en helt annan liga av spelsoundtracks. Den senaste gången jag kände så här för ett soundtrack var Child of Light som fortfarande är ett av mina absoluta favoritsoundtrack, film och spel inräknade. Larkins toner ramar in Pharloom perfekt och blir som de sista, stärkande penseldragen i målningen.
Ser du en bänk: sätt dig.
Det ska inte vara lätt.
Silksong har mycket att leva upp till och jag kan säga att det levererar på nästan alla plan. Utvecklarna har lyckats överträffa sig själva och gör en nästintill en perfekt uppföljare till Hollow Knight. Hornet är en charmig karaktär, världen lika vacker som dödlig och soundtracket mästerligt. Silksong uppvisar dessutom en balans mellan svårighet och rättvisa i en mästerlig symbios som få utvecklare kan möta.
Men spelet har ändå några små egenheter som gör att det inte når upp till full pott. Hitboxarna är lite konstiga och världen kan ibland kännas som att den leder dig i cirklar bara för att jävlas. Backtrackingen kan också vara i brutalaste laget, även för ett Metroidvaniaspel. Men Silksong är allt som allt ett fantastiskt spel och man brukar säga att den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge. Det var definitivt värt att vänta sju år denna uppföljare.
Fotnot: Hollow Knight: Silksong släpptes den 4/9 till pc, PS5/4, Xbox Series/One och Switch 2/1. Testat på Xbox Series (Game Pass).
