Det finns spel som tar dig i handen, och så finns det spel som låter dig famla i mörkret och ropar "lycka till". Hell is Us tillhör utan tvekan den senare kategorin. Redan från första stund gör det klart att dina uppdragsmarkörer har tagit semester på obestämd tid. Här, i den krigshärjade och deprimerande 90-talsstaten Jugoslavien Hadea, är verktygen dina ögon, öron och – om du inte vill använda Google – ett hederligt jäkla anteckningsblock. Och vet du vad? Det funkar. Stundtals är det nästan briljant.
"Låter dig famla i mörkret och ropar 'lycka till'"
Vi kliver in i rollen som Rémi, en desertör som i ett förhörsrum återberättar varför han tog sig in i, snarare än ut ur, ett pågående inbördeskrig i Hadea, samt vad han gjorde där. Och denna återberättelse utgör spelet. Vad som följer är en upplevelse som påminner lite om en korsning mellan metroidvania och soulslike. Jag har en silkeslen anledning att tro att Hell Is Us kommer glida förbi den stora massan, och jag får lov att säga att det är synd. För även om titeln är långt ifrån utan skavanker så är det här en överlag trivsam upplevelse.
Istället för tidigare nämnda markörer (här får vi inte ens en minimap trots flertalet öppna, stora kartor) går man här tillbaka till den äldre skolans upplevelser där Rémi tvingas yssna på vad folk säger, läsa landskapet och dra egna slutsatser. Ett namn som nämns i en bisats kan vara nyckeln till ett dolt uppdrag. En märklig stenformation i horisonten är inte bara ögongodis, det är en vägvisare. Varje liten upptäckt känns som en personlig seger, en "aha!"-upplevelse som du förtjänat på egen hand. Det är en självsäker design som gör sitt bästa för att förvandla Hadeas dystra, ärrade miljöer till ett pussel du långsamt lär dig att lägga.
Hadea i sig befinner sig som sagt i ett inbördeskrig mellan två religiösa falanger av en för spelet påhittat religion. Men den påminner om konservativa kristna katoliker kontra reformerande protestanter (likt i trettioåriga kriget), något som även en karaktär påpekar. Som om inte inbördeskrig vore nog har samtidigt Något hänt™, och mitt i kriget har landet plötsligt fyllts av livsfarliga, märkliga övernaturliga väsen som attackerar allt och alla i deras väg.
Dyster stämning råder.
Trubbel.
"Det här är en skoningslös värld"
En personlig favoritaspekt är i många avseenden atmosfären. Det här är en skoningslös värld som inte drar sig för att skildra det alltjämt pågående inbördeskriget från de allra mest närgående, motbjudande perspektiven. Jag blev fasen i mig förvånad när jag i efterhand insåg att det är Rogue Factor, den kanadensiska utvecklaren som bland annat gjort Mordheim, som ligger bakom Hell Is Us. För det här är en titel som på gott och ont känns rätt östeuropeisk. Det är mycket jank i form av buggar och kreativa men sisådär implementerade spelmekaniker, kombinerat med en dyster ton och värld som gör allt annat än att blunda för krigets hemskheter. På vissa sätt påminner det mig om This War of Mine (spela!).
Med det sagt finns det en annan aspekt här i form av gameplay. Överlag blir jag lite påmind om Steelrising som jag recenserade för några år sen. Vi kastas in i en alternativ verklighet under ett pågående inbördeskrig där jag utforskar diverse miljöer (här större och mer öppna än i Steelrising) i flera skeden – dels när de först låses upp, dels senare när jag återvänder efter att ha fått tag i nycklar, färdigheter och annat som låter mig ta mig an diverse delar av nivåerna som tidigare var otillgängliga.
En släckt släkt?
Mörkt på flera sätt.
Enligt utvecklarna har målet varit att dela gameplay rakt av mellan strider och utforskning – 50/50. I verkligheten är det väl kanske lite mer än så som spenderas på utforskande, men det gynnar bara upplevelsen. Striderna är nämligen kompetenta, men fienderna långt ifrån varierande och redan 5-6 timmar in i spelet börjar jag tröttna. Det tog mig för övrigt 25 timmar att nå slutet, och då missade jag diverse sidogrejer.
"Bristen på fiendevariation gör sig påmind"
Visst, det finns ganska många (åtta eller nio, tror jag) olika typer av vapen att låsa upp, och diverse olika system kopplade till dessa där man kan specialisera sig på varierande färdigheter och stridsstilar. Det fallerar emellertid när bristen på fiendevariation gör sig påmind. Om jag har lärt mig att enkelt ta hand om alla fiender med ett visst vapen, varför då byta? Striderna är med det sagt inte dåliga, bara mer och mer slentrianmässiga ju längre in man kommer (även om de tål mer och mer, und so weiter).
Men det är inte striderna som är kärnan i Hell Is Us. Nej, kärnan är snarare utforskningen. Att mödosamt utforska de olika nivåerna, prata med lokalinvånarna och lära känna såväl Hadea som dess historia, invånare och de övernaturliga oknytt som jag strider mot är den stora behållningen. Det är även här man lyckats allra bäst när det gäller inspiration från Fromsoftware. Inget handhållande, utan det handlar om att tänka logiskt och metodiskt. Allt som oftast funkar det med den äran, även om vissa pussel hamnar på sniskan när jag gör delar i “fel” ordning och plötsligt inte kan slutföra ett visst pussel eftersom, som det visar sig X antal timmar senare, jag behöver gå vidare i huvudstoryn för att låsa upp ditten och datten.
Krigets fasor sopas inte under mattan.
Många vapen bryter inte bristen på fiendevariation.
Överlag har jag rätt kul med Hell Is Us. Men de ganska enkelspåriga striderna hade lättare svalts om berättelsen hade hållit hela vägen in i mål. Man bygger upp ett intressant mysterium under sina första timmar, men mot slutet tappar manuset fart och självförtroende. Istället för att fokusera på det man gör bäst – civilbefolkningens lidande i kriget – hamnar det på det ärligt talat rätt trötta och Assassin's Creed-liknande övernaturliga.
"Ett spel med en spännande vision"
Det är synd, för Hell Is Us är ett spel med en spännande vision. Det är en dyster och kompromisslös resa som vågar lita på spelarens intelligens. Dessutom med en uppfriskande icke-hjältemodig protagonist. När det är som bäst är det ett av de mest stämningsfulla äventyr jag spelat på länge. Men det hålls tillbaka av ett enformigt stridssystem och en final som inte riktigt har nerven att knyta ihop den fina säck den själv har sytt. Det hade kunnat vara ett fantastiskt spel om man fokuserat på de mest intressanta aspekterna, men man får nöja sig med att ha levererat något minnesvärt. Och det är ju inte kattskit.
Fotnot: Hell Is Us släpptes den 4 september till pc, PS5 och Xbox Series. Testat på pc med AMD Ryzen 7 3700X, Geforce RTX 3070, 32 GB RAM.
