Bus eller godis – eller spel? Det är visst Halloween igen. Den tiden på året då det bråkas i lokala Facebook-grupper. När ska kidsen egentligen tigga godis? Kyrkkaffet sätts i halsen när trädgårdar pyntas med spindelväv, gravstenar och dödskallar. Kjell-Gunnar talar ut om "mörka makter" i kvällstidningar. Halloween berör. Därom råder inga tvivel.

Socker är en självklar ingrediens men den importerade högtiden handlar till stor del om tickande harhjärtan, panik och att kissa på sig lite grand. Skräck är märkligt. Ju sämre jag mår desto bättre är skräcken. Vi jagar efter det vi annars flyr från: skrik, panik och ångestpåslag.

"Skräck är märkligt. Ju sämre jag mår desto bättre är skräcken"

Skräck är bäst i spelform. Det är egentligen ingen diskussion, om du frågar mig. Film och böcker i all ära – där har du alltid ynnesten att trycka upp en kudde i ansiktet eller kasta boken tvärs över rummet. Få passiva skräckupplevelser har greppat tag om mig, men vad gäller skräckspel är det en annan femma. Då tvingas jag upp på tå. Kliva in. Vara aktiv snarare än en passiv åskådare.

Några av mina mest minnesvärda spelupplevelser handlar om att bli illa berörd. På många olika vis, ska tilläggas. Skräck är ju så mycket mer än att hoppa och/eller skrika högt. Soma från sydsvenska Amnesia-studion Frictional är en unik upplevelse. Den stannade kvar. Stannar kvar tio år senare. En undervattensskräck som tog mig ännu djupare inom mig själv. Som fick mig att grubbla på existentiella frågor. Vem är jag egentligen? Vad är ens ett "jag"?

Soma. Spela det. Glöm det aldrig.

Skräck är så mycket. Äcklet, ensamheten och mörkret i Dead Space. Splatter och dumma tonåringar som springer åt fel håll i Until Dawn och The Quarry. Vi har den synnerligen japanska fasan i Silent Hill f, Project Zero och det sorgligt bortglömda Forbidden Siren. Jag menar: att spela som en blind person som bara kan se genom de odödas ögon, är ett briljant grepp. Ett som återigen understryker skräckens enorma potential i spelform. På tal om bortglömt: tidigt i Gamecube-spelet Eternal Darkness zoomade kameran plötsligt in på badkaret där huvudpersonen badade i blod. En sekund. Den räckte. Jag skrek och släppte kontrollen.

"En sekund. Den räckte. Jag skrek och släppte kontrollen"

Under förra konsolgenerationen kan jag bara minnas en upplevelse som kändes ny rakt igenom. Resident Evil 7 var mitt första VR-spel. Helvete. En kall kåre går längs ryggen vid tanken på inledningen när jag smyger runt i huset och lyssnar efter pappa Baker. Paranoian som sprutar ur öronen. Tafatt försöker jag gömma mig bakom en hallmöbel. Sitter blick stilla i vad som känns som timmar. Vill stänga av. Vill inte vara kvar. I virtual reality går det ju inte att vända bort blicken på samma sätt. Skräck är bäst i spelform, men är ta mig tusan allra bäst i VR-form.

Tittut?

Men något hände. Jag mådde bättre i takt med att skräcken blev mer bekant. Det är ett paradoxalt problem hos många skräckspel. Jag älskar dem. Utsätter mig. Söker kickarna. Men ju mer utsatt jag är desto mer härdad blir jag. Första timmen kan vara blytung och även om reglagen dras upp till elva mot slutet sjunker pulsen betänkligt. Alien: Isolation drabbade mig i början men trampade till sist vatten. Soma är undantaget som bekräftar regeln. För att ett skräckspel på riktigt ska hålla hela vägen krävs inte bara att det är nydanande utan också att det måste fortsätta återuppfinna sig självt.

Jakten fortsätter. På bra, äcklig, oväntad och klassisk skräck med nya grepp. Så länge jag spelar kommer jag jaga skräckkickarna. Jag vill ner i både mitt och det bokstavliga mörkret.

Där mår jag inte bra och jättebra på samma gång.

Det blir såklart skräck i Halloween. Det hör till. Men vad? En klassiker – eller något nytt? Vilken är din bästa skräckupplevelse? Vem vet, kanske är det en jag ännu inte har upplevt.