Vad de däremot sätter fingret på är känslan av att vara en superspion som ställs inför svåra uppgifter och måste lösa dem – med kreativitet, smygande, hackande eller några kilo hett bly. Mankind Divided är helt enkelt väldigt roligt att spela. Miljöerna är detaljrika, atmosfäriska och bandesignen ställer hela tiden spelaren inför val och avväganden. Hacka sig förbi en säkerhetsdörr, skjuta ner vakterna eller försöka smyga runt – valet är hela tiden ditt.
Det är som sagt synd att huvudstoryn är ganska tam, med ett väldigt abrupt slut som lämnar flera trådar vind för våg, men samtidigt har Mankind Divided ett generöst antal sidouppdrag som ger liv åt världen och dess invånare. Du får chansen att lösa bestialiska mord, undersöka undercover-agenters försvinnande och rota runt i folks privatliv i största allmänhet. De små sidoberättelserna är ofta mer intressanta än den stora konspiration som vår käre Adam Jensen nystar i, och de säger mer om hur livet är i den mörka värld som Deus Ex målar upp.
Framtidens Prag är en vacker och detaljerad plats.
Däremot leder huvudstoryn till gott om underhållande spelsekvenser. Besöket i det nedgångna cyberpunkgettot Golem City är riktigt minnesvärt, till exempel. Kanske allra bäst är ett uppdrag – som faktiskt går att missa beroende på vilket val du gör – där du bryter dig in på en bank. Det är en finurligt konstruerad nivå som verkligen låter dig leka med dina förmågor för att ta dig runt säkerhetssystem och vakter.
[center]Skapa dina egna berättelser[/center]
Större delen av spelet utspelar sig i Prag. Staden är full av polisavspärrningar och låsta dörrar, men fungerar som en stor, öppen lekplats för dig att ta dig fram och utforska bäst du vill. Och det är väl värt att verkligen rota runt i stadens olika skrymslen. Dels för att hitta vapen, ammunition och andra hjälpmedel – men också för sidouppdragen. Mankind Divided känns mer som ett rollspel än föregångaren på det viset. Här finns människor att hjälpa, eller klämma åt, och mysterier att lösa. Ibland har jag kommit på mig själv med att bara gå runt och titta på detaljerna i de läckra miljöerna, som de tunga knippena av kablar som hänger i taken i Golem City, eller skyltfönstren längs de höstblöta gatorna i Prag. Det går precis som vanligt också att spendera otaliga timmar bara med att tjuvläsa folks e-post som ett riktigt creep. Något som är märkvärdigt svårt att låta bli. Varenda liten dator måste hackas.
Som vanligt kan Jensen också uppgradera sina implantat, så att du kan fokusera din spelstil på smygande, skjutande, råstyrka, hacking, eller lite av varje. Tidigt i spelet låser du också upp nya, hittills gömda implantat som inte ens Jensen vet var de kommer ifrån. Bland annat kan du nu skjuta ut knivar ur armen, zappa folk med elektricitet, eller skaffa dig förmågan att hacka robotar, kameror och annat på avstånd. Allt detta ökar så klart ens möjligheter att skräddarsy sin spelstil.
De många sidouppdragen väcker världen till liv.
Spelet gör sig som allra bäst när man försöker spela smart. Att ta sig in och ut ur en hårt övervakad byggnad utan att larmet går är en väldigt tillfredsställande känsla. Om du råkar bli upptäckt så är Mankind Divided dock även ett bra actionspel. Vapnen har flera olika sorters ammunition att växla mellan beroende på motstånd, och de olika förmågorna är roliga att experimentera med i strid.
På det hela taget är Mankind Divided ett mer slipat och välkonstruerat spel än sin föregångare. På flera vis är det detta spelet som #Alpha Protocol (om någon nu minns det) försökte vara. Ett actionrollspel och spionthriller där du hela tiden själv väljer hur du vill ta dig an utmaningarna. Jag hade önskat en intressantare intrig, och att Eidos Montreal vidareutvecklade och fördjupade sina teman mer, men samtidigt har de skapat en engagerande och underhållande spionsandlåda som är svår att slita sig ifrån när man väl börjat utforska den. Det är då du skapar dina egna små berättelser, och det är de du kommer minnas när spelet är över.
