Dungeon Siege är ett namn som väcker minnen från fornstora dagar, när hack 'n slashrollspelen var det hetaste som fanns. #Gas Powered Games gjorde ett light-rollspel i stort format där du och en vän kunde hacka er igenom horder av ondingar och rädda kungariket – och det var riktigt bra.

Efter #tvåan somnade serien stilla in, men nu har #Obsidian Entertainment fått i uppdrag att återuppväcka den. Och de är inte direkt nybörjare när det gäller uppföljare: efter #Knights of The Old Republic II, #Neverwinter Nights 2 och #Fallout: New Vegas måste man medge att de visat att de kan det här med att hålla liv i andras spel.

Inget fantasyspel utan skelett! Och jättespindlarna väntar förstås utanför.

#Dungeon Siege III börjar i högst konventionell stil. Du väljer mellan fyra karaktärer av olika slag, men oavsett vilken du väljer så inleds din resa på samma sätt: med en actionfylld tutorial under vilken du får veta att du är en av de sista legionärerna i den 10:e legionen, som verkar ha dekat ner sig en hel del under de senaste århundradena. Landet är i kris och givetvis är du och dina vänner de enda som kan göra något åt det.

Det sätt du gör det på är genom att hacka och trolla dig igenom en hyfsat lång kampanj med din hjälte – och de tre hjältar du inte väljer dyker senare upp i storyn och kan rent av hänga med dig som medhjälpare. Själv valde jag Lucas Montbarron, som närmast är en klassisk fantasyspels-krigare med olika sorters svärd och någon enstaka magiformel till sin hjälp. De andra karaktärerna är specialiserade på magi eller skjutvapen, men när du spelar har det ingen praktisk betydelse: alla fyra funkar på exakt samma sätt även om attackerna skiljer sig åt en smula.

Håll mig i handen

Allt handlar om smidighet och lättlärdhet. A-knappen (japp, jag testade Xbox 360-versionen) anfaller, och de tre knapparna ovanför den aktiverar olika specialattacker eller magiska förmågor. Genom att hålla in triggrarna kan du modifiera knapparna för att använda försvarsförmågor eller specialattacker när du laddat upp en liten mätare tillräckligt. Du kan också välja mellan en- och tvåhandsläge, och kan i förväg välja ut ett vapen för varje, vilket sedan gör det busenkelt att byta mellan en hand (bättre för enstaka fiender) eller två (bättre för stora grupper av fiender, med mer vida, svingande attacker).

Stridssystemet funkar synnerligen väl och du hoppar sömlöst mellan grupper av fiender, byter attacklägen och rullar undan eller parerar utan att tänka närmare på hur efter någon timmes spelande. Om du har en medhjälpare sköter denna sig själv och hjälper dig efter bästa förmåga – dör du kan han eller hon till och med återuppliva dig, om det inte är för många fiender i närheten, och du kan göra detsamma för dem. Allt är enkelt, intuitivt och leder till snabba och flödande strider, vilket är ett måste i ett hack 'n slash som det här.

Regel no 1 i fantasyspel: ju mindre kläder kvinnor har, desto bättre pansar har de. Suck.

När striden är över kan du självklart plocka upp mängder av fett loot. Oftast är det vapen eller rustningar som ger dig bättre attack- eller försvarsvärden samt speciella egenskaper som att du stjäl fienders hälsa när du slår eller sätter eld på dem. Det är lite irriterande att man måste trycka in en knapp för att plocka upp dessa prylar, men med tanke på att du kan spela igenom hela kampanjen i co-opläge om du så vill så är det fullt förståeligt.

Co-op är som väntat skitkul. Beroende på vilka färdigheter du väljer så kan du oftast hjälpa din kompis med till exempel helning eller andra bonusar. Och att gå igenom kampanjen tillsammans gör de ofta respawnande småfiender som gör varje resa till ett – tyvär inte särskilt spännande – äventyr ännu mer ovidkommande när ni båda hjälps åt. en rolig detalj: Är ni två bestämmer den som startade spelet vad ni ska säga i konversationerna, men är ni fler får ni rösta om vilket alternativ som gäller. Det är sådana här smådetaljer, och den solida stridsmotorn som gör det här till en riktigt bra liten co-opbagatell.

Med dessa föremål och det enkla färdighets- och talangsystemet bygger du upp din karaktär till den sorts krigare du vill spela. Allt sker genom lättfattliga menyer (som dock har obegripligt långa laddningstider varje gång du gör något) och är nästan helt smärtfritt. Precis som allt annat i Dungeon Siege III för övrigt – det här är ett spel som inte ställer sig i vägen för din spelupplevelse mer än nödvändigt. Och jag måste medge att jag hade kul när jag spelade, samtidigt som de likartade karaktärerna och en del tekniska brister störde. Obsidian visar återigen att de verkligen kan uppföljare, med ett strömlinjeformat och välbalanserat actionäventyr som är svårt att lägga ifrån sig.