38 år efter att Death Race väckte den första moralpaniken i USA är fortfarande inte frågan om hur farligt eller nyttigt spelandet är för barnen avgjord. Allt som har med ny media och kommunikation att göra tenderar att skapa denna moraliska panik, från telegrafens genombrott på 1800-talet till tv-tittandet och rollspelandet, från Elvis höfter till hårdrock, punk och hiphop.

Men när det gäller spel har denna panik och oro varit väldigt seglivad. Death Race-debatten kom alltså redan 1976. Många av er som läser detta var inte ens födda då. Jag var 12 år. Hur är det möjligt att detta ens är en fråga längre?

Jag tror det har ett rätt banalt svar: Spel måste spelas.

Det är inte passivt, det är en aktiv gärning, något som måste göras av individen. Spelar man inte funkar livet fint ändå (medan det till exempel varit svårare ignorera både telegrafens, tv:ns eller nätets fördelar). Videovåldsdebatten dog blixtsnabbt, ety alla började kolla på video. Det visade sig med all tydlighet att Motorsågsmassakern inte poppade upp med automatik bara för att man skaffade en VHS-maskin (och för det fåtal som tittade på den räckte det med några minuter för att inse att den inte skulle orsaka masspsykos).

Tv-tittardebatten pågick längre, totalt si sådär 20 år. Den under 70-talet i USA. Ända är det bara halva tiden mot speldebatten; vilket jag alltså tror bottnar i det enkla faktum att alla kollade och kollar på tv, från minst till äldst. Det är enkelt att ha ett förhållningssätt till tv:n; sjunk ner i soffan och låt dig serveras.

Vilket, som bekant, inte alls vad som erbjuds spelaren.

Så min teori är helt enkelt att de som styrt debatt och samhälle under de här 38 åren till stor del består av den ickespelande generationen, de som redan hade passerat barn- och ungdomsåren när arkadspelen slog igenom i Sverige på sent 70-tal (och var för gamla för både Game & Watch och NES). De började helt enkelt aldrig spela; de spelade inte 1976, och de spelar inte 2014. Utom möjligen ordspel på mobilen, men då fattar de inte ens att spelar ett dataspel.Dessutom finns en slags mediehierarki, där text utan bilder står högst i rang och i botten den slags kultur och nöje som bygger på bilder och eskapism. Kort sagt tv, film - och i botten då spel.

Commando Libya satte fart på den svenska spelvåldsdebatten.

Summa summarum: De som har moralpanik över spel, spelar inte själva och har därför heller aldrig upplevt spel, och eftersom spel dessutom ligger längst ner i mediehierarkin är det både lätt och ofarligt att kritisera. Det här är för övrigt inget jag bara hittar på. Norske forskaren Espen Aarseth skriver följande i en artikel riktad till forskare:

If we have not experienced the game personally, we are liable to commit severe misunderstandings, even if we study the mechanics and try our best to guess at their workings. And unlike studies of films and literature, merely observing the action will not put us in the role of the audience.