Nato knakar i fogarna. Flera länder i södra och östra Europa har lämnat samarbetet efter geopolitiska motsättningar, och några av dem är med och bildar Pax Armata, ett privat säkerhetsinitiativ som kliver fram som ett alternativ till den gamla militäralliansen. Och när även Georgien hoppar av blir det gnistan till något som kan bli upptakten till ett storkrig på flera kontinenter. Knackar tredje världskriget på dörren?
"Knackar tredje världskriget på dörren?"
Det är ett skrämmande trovärdigt scenario Battlefield 6-kampanjen målar upp. Att utvecklarna har fingret på samtiden är glasklart efter att ha spelat igenom tre kapitel av spelets singleplayer-del. Den ligger rätt långt från de flerspelarbataljer många tänker oss när Battlefield kommer på tal. Å andra sidan är enspelarkampanjen ett beprövat komplement sedan länge. I BF6, åtminstone de delar jag spelat, består den av förhållandevis småskaliga och bitvis hårt styrda strider, utförda av soldater med Nato-kängor på sina fötter.
Första uppdraget brakar igång innan gruppen ens hunnit lämna det militärfartyg som tar dem till Gibraltar. Fartyget beskjuts strax innan landingsbåtarna lämnar moderskepept, och och min ingenjör Dylan Murphy hamnar bakom avtryckaren på en kraftfull kanon på den lilla båten på väg mot land. Eld, rök och kulor dansar runt gruppen när den tar sig upp på stranden och vi söker skydd mellan byggnader och fordonsvrak. Skott för skott maler vi ner vågor av fiender. Det är tight, vansinnigt intensivt och hårt scriptat, och tankarna går osökt till Call of Dutys stilbildande kampanjer.
Men riktigt så intensiva är inte striderna, inbillar jag mig. Jag skuttar inte huvudstupa rakt ut i striderna, helt enkelt för att det inte går. Istället gäller taktiken skydd, framryckning, skydd – av tvång, för kulorna biter hårt. Så jag hukar bakom murar, stenar, väggar och fordon, och låter rökgranater täcka mig och mina kollegor i stridsgrupp Dagger 13 när läget är särskilt utsatt.
Gibraltar har en dålig dag.
Ett alternativ är att skapa nya vägar genom väggarna. Slägga, sprängmedel eller något annat lämpligt ordnar den detaljen. Ja, den omtalade förstörelsefysiken kan användas kreativt, men den finns också inbäddad i gameplay-upplägget. Som när jag plötsligt står öga mot öga med en stridsvagn i en gränd, utan ammo till raketgeväret. Plötsligt öppnar sig en smitväg upp till husets andra våning, och genom en lämpligt bortskjuten vägg slänger jag ner en C4-laddning på fienden och värmer mig belåtet i den resulterande eldkvasten. En stund senare har vi tagit oss över ett torg och krigat oss upp i huset som är uppdragets målflagga. När stridsropen tystnar lutar jag mig tillbaka i stolen och drar en lättad suck medan pulsen kliver ner från tresiffrigt.
Nästa uppdrag börjar snarlikt, alltså täta inklämda strider i bebyggelse, men nu med ett lägenhetshus i Brooklyn, New York, som utgångspunkt. Det blir smått klaustrofobiskt när vår lilla grupp trängs runt just öppnade dörrar och vi möts av ilskna kulkärvar från bara några meter.
"En attack av actionfilmsmässiga proportioner"
Jag slås av ljudet: tungt, hårt, intensivt – det låter helt fantastiskt! (Har Dice varit inblandat, tro?!) Men åter till striden: vi rensar våning för våning och hamnar i tunnlar under kåken. Jag blir chaffis för ett militärfordon som jagar ett flyende tåg, allt medan eldstriden rasar. Målet är att förhindra en attack av actionfilmsmässiga proportioner, och som assault-soldaten Haz Carter för jag befäl över vår lilla grupp. Uppdragets avslut är milt sagt bombastiskt, men jag ska inte avslöja detaljer – du får spela dig fram till vetskap.
Brooklyn är mörkt, våldsamt och dramatiskt.
Möt Dagger 13.
Bland Tadzjikistans klippiga kullar är landskapet mer öppet och erbjuder lite mer valfrihet än de två första uppdragen. Det passar min sniper Gecko bättre.
"Kunde ha haft en actiondopad Spielberg bakom rodret"
Delmålet är att i valfri ordning slå ut fyra SAM:s (markbaserade flygplansmissiler), var och en hårt bevakad av soldater med stationära raketgevär. Gecko kan scouta omgivningarna med en portabel drönare. Räckvidden är kort, men som tröst kan den släppa en mindre sprängladdning som om det vill sig väl slår ut ett par fiender. Med följden att kulor börjar dansa kring era fötter, så se till att stå i skydd. Men var beredd att röra dig, för de där raketgevären sliter sönder det mesta: väggar, fordon, klippblock. Jag både använder och tar emot revive-funktionen när rakter och soldater gått loss på teamet. Genom att beordra gruppen att attackera kan jag smyga iväg, och jag hittar en plats att ostört sikta in mig på fienden i raketvärnet. Han har fullt upp med att beskjuta mina kamrater, och han betalar ett högt pris för sin ouppmärksamhet.
När uppdraget närmar sig sitt klimax kliver det upp mot filmiska proportioner: helikoptrar skjuts ner, bepansrade fordon sprängs och en massiv byggnation skickas mot sitt öde. Crescendot kunde ha haft en actiondopad Spielberg bakom rodret. Det är ett spektakel, och oavsett vad man tycker om det så kommer man komma ihåg det.
Det känns att EA-gänget med kampanjen siktar på att ge oss en upplevelse icke alldeles olik sådana som Call of Duty-köpare serveras. Men denna har förstås en tydlig Battlefield 6-flavör, så klasser, vapen, grunkor och fordon fyller alla sin funktion i detta bitvis ganska Tom Clancy-doftande krig.
Efter ett par timmars krig på tre olika hörn av världen kan jag meddela att det är en högintensiv och hårt regisserad resa som väntar. Den är både lik och olik det Battlefield 6 alla förväntar sig, och tveklöst ett intressant komplement till huvudnumret: striderna med och mot andra människor. Om drygt två veckor får vi svar på hur bra hela kampanjen gifter sig med förväntningarna.
Fotnot: Battlefield 6 släpps den 10 oktober till pc, PS5 och Xbox Series. Spelat på pc.
