Jag spelar inte spel för att uppleva Playstation 4, Xbox one, Wii U eller min speldator. Jag spelar för att få en upplevelse - och plattformens roll är att göra den upplevelsen så bra som möjligt. Ett Playstation 4-spel må vara hur bra som helst, det betyder absolut noll för mig när jag sitter på ett tåg. På speldatorn hemma väntar #Miami Hotline 2, men det ger mig ingen spelupplevelse när jag är på jobbet. Mobilen är med överallt, och finns det bra spel vill jag spela dem där. Hemma byter jag antagligen till andra spel, men inte alltid. Jag håller mig inte för god vare sig för högt eller lågt i App store, så länge spelen är roliga och bra designade. Vad jag vill ha sagt är: Allt handlar om upplevelse och känslor, det är därför jag spelar. Det är allt som betyder något.

"motsatsen mot att spela är depression"

Och när vi (för det har vi) genom åren har kämpat för att öka förståelsen för spelandet, när vi tjatat med oförstående föräldrar, kompisar, lärare, kollegor och kärlekar har vi ju önskat en sak mer än allt annat: Att alla andra också ska fatta hur djupt förnöjande denna hobby och detta intresse kan vara. Hur fascinerande det är!

Vi har inte försökt sälja på dem specifika spelkonsoler eller datorer, vi har bara velat att de ska fatta grejen med spelande. Åtminstone är det så för mig; jag tror att människor skulle må lite bättre, ha det lite roligare och mysigare i sina liv om de spelade lite mer. För att citera Stuart Brown ur hans bok Play: "Motsatsen mot att spela är inte att jobba, motsatsen mot att spela är depression."

Spiel für alle

Och om detta är vad saken handlar om, då är det ju rara nyheter att redaktören blivit gamer - oavsett hur detta gått till eller vilket spel hon spelar. Jag tycker verkligen det, ler till och med när jag skriver det här. Storyn är så osannolik, hon den mest osannolika gamer som tänkas kan.

Det är den lite finare sidan av mig som känner så.

Den lite njuggare, den lite mörka sidan som är så väl medveten hur omvärlden sett ner på mig och stundtals även hånat mitt intresse under decennier, den delen av mig konstaterar mer cynisk följande: Det bästa botemedlet mot någons fördomar om spelande är att de börjar spela själva.

Det är inte svårare än så.

Vet du varför djuren i Hay Day är så glada? Supercell drar in miljoner varje dag

Ju fler därute som spelar, desto färre som drabbas av moralpanik när dataspelande kommer på tal. Med mobilspelen upptäcker de nu att det går utmärkt att döda horder av fiender i Clash of clans utan att ens fräsa åt sina medpassagerare på bussen och att det funkar finfint att säga till kollegorna att man blivit beroende av Hay day - utan att för den sakens skull vara ett dugg beroende ur något slags medicinsk synvinkel.

Det handlar bara om roliga spel som har en förunderlig dragningskraft inte bara på gamers utan alla människor.

Förut har teknik och kontrollmetoder stått som en betongvägg mellan en stor del av befolkningen och spelupplevelsen. Den är borta nu.

Det borde vi alla vara glada för.