Alla talar om hur Zelda till Wii U ska återuppfinna den anrika formulan. Vad många glömmer är att Nintendo redan gjorde det för femton år sedan.

Tre dagar, tre nätter och en morgon. Det är vad som återstår. Det är all tid som finns kvar för folket i Termina innan den hånflinande månen störtar och sätter deras värld i brand. Mitt hjärta brinner redan. Femton år efter Nintendo 64-releasen lyfter Majora's Mask ännu en gång. Den udda fågeln flyger igen.

Fast de 72 timmarna är i praktiken inte mycket mer än en verklig timme. Denna klocka ger äventyret en säregen puls och en stigande känsla av vemod. Om och om igen. För tack vare okarinan Link en gång fick av Zelda kan han när som helst spela en melodi och återvända till den första dagens morgon. Många framsteg förloras. Mycket rinner dig ur händerna. Alla relationer startar om från noll.

Maskerna är många och har ännu fler roller att spela.

Det är den sista punkten som betyder mest. Löften du svurit suddas ut, den räddade prinsessan är fånge igen och du kan ännu en gång se invånarna i Clock Town utföra sina rutiner. Om och om igen, som sagt. Allt det här kan givetvis ge massiva stresspåslag. Särskilt de allra första dygnen tenderar att få svettpärlorna att sippra: då när Link är som mest sårbar förvandlad till en ömtålig deku scrub. Att hinna med allt tycks, nej, är omöjligt.

Tärande och befriande

Med tiden får du mer kontroll över klockan; lär dig att sakta ner den och även att spola fram den till särskilda klockslag. Men ändå hänger den, precis som månen, alltid över dig. Att möta en knivskarp boss samtidigt som du vet att världen går under om cirka tre minuter är enormt tärande – men också så oerhört befriande. I Majora's Mask är insatserna höga och belöningarna blir därefter.

Zelda-seriens signum, grottorna och templen, är egentligen inte särskilt minnesvärda. Mycket av innehållet, karaktärsmodeller, föremål och musik, är också skamlöst återanvänt från Ocarina of Time. Men det är vägen till tempelruinerna och stunderna däremellan som gör Majora's Mask tidlöst – trots att tiden aldrig står still.

Pekskärmen med såväl kartor som knappar gör att den övre slipper plottriga inslag.

Den bedårande 3d:n och trimmade grafiken gör mycket. Maskerna som förvandlar Link till en deku scrub, goron eller zora drar sitt strå till stacken för att pimpa spelmekaniken. Men det är faktiskt Links anteckningsbok som gör det mesta. För femton år sedan kändes den tunn men nu är den en fyllig lunta med scheman, noteringar och heta tips. Och den krävs för att få rätsida på allas problem.

Termina är som en skruvad spegelbild av Hyrule. Det finns ufo-inslag och gott om udda möten. Men här finns också något som sällan märks av i Zelda-serien: en tyngd. Ju fler dygn som läggs på varandra desto närmre kommer du människorna. Därför gör det alltid ont när sista morgonen nalkas, när marken skälver och världen färgas röd. Du vet visserligen att du bara behöver spela de sex tonerna på okarinan men likväl inser du att helvetet för alla dina vänner då kommer att börja om igen.

Och om ett ögonblick är de inte längre dina vänner.

Skicka en rättelse