Så har Peter Molyneux varit ute och erkänt att han lovat för mycket. Igen. Efter att grundligt ha smulat sönder sitt en gång så fina anseende som visionär spelskapare gör han nu avbön för löften han inte infriat. Närmare bestämt för Curiosity, mobilspelet där folk klickade bort plattor från en kub i sex månader för att Molyneux lovat vinnaren ett "livsomvälvande" pris.

I maj 2013 pillade skotten Bryan Henderson bort den allra sista plattan, och som tack vann han… ingenting.

Den mytomspunna kuben.

Vinsten var nämligen rolen som gud över andra spelare i Godus (nästa spel från Molyneux och hans studio 22cans), samt en del av vinsten från det. Men gudaläget implementerades aldrig och spelet (som aldrig lämnat early access) gjorde ingen vinst, så det blev inget pris.

Curiosity och Godus sprängde en gång för alla Molyneux rykte som innovatör och visionär i bitar. Han hade tjänat ihop till det med flera riktiga klassiker, till exempel Populous, Dungeon Keeper och Syndicate, och med Black & White och Fable praktiserades konsten att med stora löften dansa upp förväntningarna hos både medier och kunder. Och om det är något han är duktig på, Molyneux, så är det att agera bensin på förväntningsbålet. Det här, ska tilläggas, var fortfarande riktigt bra och innovativa spel.

"En närmast overkligt skicklig säljare"

Hans förmåga att skapa förväntningar märktes första gången jag träffade honom. Det var på en konferensgård i England sent 2006, vi var några få personer med honom i ett rum för presentation av spel och ett rätt tillbakalutat samtal. Redan då gick snacket om att hans visioner kanske var lite väl svulstiga. Men han pratade om det då rätt nyligen avtäckta Fable 2 med en entusiasm och ett engagemang som det var svårt att inte smittas av. Superlativen stod i kö på hans tunga, och kroppsspråket visade en man som kämpade för att tygla sin inre glöd inför det han pratade om. I det sammanhanget var han en närmast overkligt skicklig säljare.

Vid nästa möte var han mer återhållsam, ibland snudd på självkritisk. Även denna gång gällde det Fable 2, nu under ett stort pressevent i Lionheads lya i Guildford några mil sydväst om London. Det var ett halvår innan release, och han visade en färsk version av spelet med både bubblande entusiasm och en nästan ursäktande frustration över buggar i koden (som vi oinvigda hade svårt att se). Man fick känslan av en man som verkligen, verkligen ville göra sitt bästa.

Den bilden gav även hans dåvarande chef om honom. Hon intygade att han var en idéspruta, men tillade (ovanligt rättframt) att det var hennes uppgift att tygla honom, sortera fram det som faktiskt gick att göra. Och, underförstått, bromsa de där stora löftena som inte skulle se dagens ljus.

Efter eventet satte en kollega fingret på Molyneux person: "Om man inte är frälst innan man träffar Peter så är man det garanterat efteråt".

Det funkade någorlunda för honom så länge hans spel var bra och levde upp till åtminstone de flesta av hans löften och visioner. Men Curiosity och Godus är något annat – där börjar det likna bedrägeri och mytomani. Och ingen som värdesätter sina egna pengar lägger väl en förbeställning på 22cans nästa, Masters of Albion, innan det grundligt retts ut vad spelet faktiskt är.

Peter Molyneux på Lionhead 2008.

Om du har svårt att förlåta Peter Molyneux för hans klavertramp kan du åtminstone ge honom cred för att hans agerande lärt oss att inte köpa säljarens löften rakt av. Hur många lovande filmer, innehållsförteckningar och löften som än ges om ett spel så finns inga garantier för att det i slutändan är lika fantastiskt som försnacket lovar. Det kan vara så (exempelvis Fable 2 blev ju rätt bra, även om inte alla löften infriades), men också inte.

En lärdom från från Molyneux samlade gärning: du förbokar på egen risk.