Tekniska begränsningar och snåla tillgångar är de faktorer som oftast leder till att en spelskapare tvingas tänka till lite extra, döda sina älsklingar och komprimera ner sitt spel till de absolut mest oumbärliga aspekterna. Idag är Square Enix ett internationellt konglomerat med tusentals anställda som sprutar ur sig överdesignade monsterprojekt som #Final Fantasy XIII. För tjugo år sedan hade man inte riktigt de resurserna att leka med och därmed inget annat val än att ständigt överträffa sig själva genom att göra de bästa rollspelen någonsin.
#Secret of Mana släpptes mitt i Squares guldålder, knappt ett halvår innan #Final Fantasy VI och #Chrono Trigger skulle inleda företagets blitzkrieg mot den västerländska marknaden på allvar. Mana står ut bland Squares övriga backkatalog på flera sätt och är ännu idag ett lysande exempel på att mer inte nödvändigtvis innebär bättre.
Vanliga kids nöjer sig med att kasta ägg och kissa i brevlådor - den här grabbhalvan drar igång helvetet på jorden.
Manasvärdet början och slutet på allt
Redan i inledningen antyds att det här är något utöver det vanliga. Spelets intro är en kul subversion av flera genrekonventioner. Du spelar förvisso som en ung pojke som finner ett legendariskt svärd och måste lämna sin by för att rädda världen från en stundande ondska, men detaljerna skruvar till det. Du är ingen regelrätt hjälte utan en osnuten unge som lallar runt i skogen med sina störiga kompisar när han av misstag snubblar över svärdet och använder det för att snabbare kunna ta sig hem genom den snåriga grönskan. Och när du väl återkommer till din hemby räddar du förvisso ditt hem, men blir bannlyst på kuppen eftersom du, genom att ta svärdet från sin viloplats, är själva orsaken till att den alls har attackerats. När man tvingas ut ur stadens portar känner man sig mindre som en uppburen världsräddare och mer som en persona non grata. Avsaknaden av melodrama gör scenen än mer kraftfull, vilket sedan blir en ledstjärna för ett mer personligt äventyr än de epos Square Enix gjort sig mer kända för.
Striderna i Secret of Mana är reflexmässiga, direkta och våldsamt underhållande.
Den berömda ringmenyn
Till skillnad från Final Fantasys turordningsbaserade upplägg tog Mana inspiration från Zelda-serien och försatte alla strider i realtid. Du kan fortfarande nyttja färdigheter, föremål och magi som i ett rollspel, men istället för att tvinga spelare att rota i evighetsdjupa menyer sker all hantering i en ringmeny som dyker upp vid ett enkelt knapptryck. Snurra ringen, likt nummerskivan på din farmors bakelittelefon, tills du når föremålet du vill ha eller magin du vill använda och aktivera. Det finns inga uppenbara vakuum mellan strider, utforskande och mellansekvenser vilket leder till ett spel som sällan tappar tempo och är lätt att förstå även för en novis, utan att vara nerdummat för genreveteraner.
Att karaktärstrion kunde styras av tre spelare - samlade framför samma tv - var banbrytande för sin tid.
Svärdsvingaren, helaren och magikern
Manas främsta äss i den pastellfärgade rockärmen är tveklöst möjligheten att ta sig an äventyret tillsammans med ett gäng vänner. Upp till tre kamrater kan göra gemensam sak om det maffiga äventyret, något som 1993 krävde tre dyra handkontroller samt en Multitap, men som idag är lätt som en plätt med Virtual Console för Wii. Varje spelare tar kommandot över varsin karaktär, som annars styrs av datorn om du finner dig en eller två kompisar kort. Dynamiken mellan de olika karaktärerna – svärdsvingaren, helaren och magikern – funkar utmärkt, och tack vara att spelet alltid rör sig framåt blir det heller aldrig långtråkigt. När jag var ung fick jag sällan chansen att uppleva spelet med två kompisar, men så fort man blir fler om äventyret märker man kvickt att det är så här Secret of Mana ska upplevas.
Secret of Mana har åldrats såpass väl främst för att det riktar in sig på att skapa en nedskalad, lättillgänglig upplevelse som samtidigt bjuder på samma höga nivå av presentation och personlighet som Squares övriga alster från samma era. Även bland den serie mästerverk som Square producerade under 90-talets mitt står Secret of Mana rakryggat än idag, och dess arv kommer otvivelaktigt att leva vidare i flera decennier framöver.
