Uppdragen får du i bosättningarna och senare i de större städerna. De lever mycket på devisen "om du hjälper oss så hjälper vi dig". Mitt första mål är att ta mig till spökklanens högkvarter och vara den enda som lämnar byggnaden vid liv. Som betalning får jag en ny rustning, eftersom ark-dräkten väcker en del oönskad uppmärksamhet. Vägen dit är spikrak men glädjen över att fräsa omkring på en trimmad fyrhjuling gör gott jobb som distraktion.
Redan här har Rage, utan att ha avlossat ett enda skott, fångat mig. Det är en intressant värld som sakta vecklar ut sig och för varje svar får jag två nya frågor. Id har tagit sina actionkunskaper och satt dem i ett större sammanhang. Det gör de bra och strax blir jag varse att de fortfarande är grymma på att leverera shooters av toppklass.
Oklart vad det här är, men antagligen inte Miss Universum.
När jag når fram till spökklanens näste, vilket är ruinerna av ett lägenhetskomplex, ändrar spelet form till en intensiv korridorshooter. I nuläget består arsenalen av en ynka revolver och det blir nog så svettigt när fienderna rusar mot mig i vild panik, väjer för mina skott och krokar fast sig i takbjälkarna. Ni hör, det är enkel "hjärndöd" action men med ett väldigt stort hjärta.
– Jo visst, vi levererar klassisk Id-shotgun-action och mycket av den varan, fyller Tim i.
Nej, tiden och konkurrenterna har inte sprungit ifrån den Texas-baserade studion. Vi har sett snyggare och smartare spel, absolut. Men jag vill hela tiden spela vidare – och blir också belönad för att jag gör det. Miljöerna är ambitiöst designade i all sin smaklöshet. Det är mycket döskallar och tribal-målningar och det verkar ha gått inflation i postapokalyptiska designval. Men varje nytt rum – eller korridor, om ni så vill – tycks bjuda på någon överraskning. Bara en sådan fras som: "Take him to the kill-room" får mitt nördhjärta att slå några extra slag.
Jag är glad att Id valt bort mörkret och låtit ett gnistrande solsken ta in deras nya spelvärld. Det är den värd.
– Det hade varit lätt för oss att göra ett nytt Doom eller Quake och resultatet hade säkert blivit fantastiskt. Men vi började fundera på att göra något annorlunda, och så snart den tanken var tänkt kände vi att vi var tvungna. Vi ville, bildligt talat, expandera korridorerna och fylla ut dem. Att välja en ljus miljö var därför självklart. Rage handlar inte om spökvarelser som kravlar runt i mörkret utan om rolig action. Så, nej, inga ficklampor.
Glädjen framför tekniken
Och denna roliga action följer mina första tre timmar av Rage. Efter att ha flytt från dödsrummet och sprängt resterande klanmedlemmar med mina nya handgranater kasar jag ner längs en linbana och gasar iväg hemåt. Det blir fler liknande uppdrag som introducerar ny utrustning. Det är ett kikarsikte till min revolver, min alldeles egen buggy, vapen till den och – Fredriks fräcka favorit – wingstick.
Wingstick är en bumerang som, om du siktar väl och står stilla, kommer tillbaka till dig. Bumeranger gör ju det. Det vill säga, efter att du kapat ett och annat mutanthuvud. Det är inte mer tillkrånglat än att du siktar och kastar, men tillfredsställelsen är givetvis omedelbar. Det är ett utsökt komplement till den klassiska Id-arsenalen. Ibland kilar tillhyggena fast i skallarna, men det är sånt som händer. Du kan ju alltid traska fram och bända loss dem.
Rage har andra sidor än ruiner och ökenlandskap.
Som jag nämnde i inledningen spelade jag Rage på Xbox 360. Dagen innan hörde jag John Carmack prata om hur mycket kraftfullare pc:n är som plattform. Med detta sagt, är det inte frustrerande för Id att tvingas kompromissa?
– Nej, absolut inte. Det är klart att du kan få till omedelbara texturer och högre upplösning på pc. Men upplevelsen när du slirar runt i öknen och skjuter på mutanter är fortfarande den samma. Så när du skalar bort allt teknik har du samma spel och det är den upplevelsen som räknas.
Hade Id marknadsfört Rage som ett nydanande teknikdemo hade det varit lätt att hånle åt deras "hopplösa ambitioner". Men min stund med spelet skvallrar om inledningen av ett stort, spännande och – framför allt – roligt äventyr. Just därför var det värt att vänta i sex år på Rage. Just därför väntar jag gärna två månader till.
