I nya Mario & Luigi ger sig syskonen ut på äventyr i huvudet på Luigi. Men trots en lovande premiss uteblir den kreativa galenskapen.

Efter 30 år i Marios skugga skulle Luigi till slut hamna i rampljuset. I varje fall var det lätt att tolka det så när #Nintendo utnämnde 2013 till "Luigis år". Ändå är det svårt att inte känna sig besviken. Särskilt som definitionen av ”Luigis år” inte sträcker sig längre än förvisso utmärkta #Luigi's Mansion 2 och att drapera om #New Super Mario Bros. U i ett andefattigt dlc-paket. Att Nintendo räknar in #Mario & Luigi: Dream Team Bros. – ett spel där Luigi som alltid står som andranamn – får dessutom hela tillställningen att kännas mer som en efterkonstruktion än ambitiös storsatsning.

Precis som i de tidigare spelen är kontrollen lika genial som den är lekande lätt. Bröderna styrs med styrkorset, medan A-knappen är reserverad för Mario och B-knappen Luigi. Tillsammans hoppar de i tandem, slår med hammare och samlar på sig ett knippe behändiga specialmanövrar.

Alphadreams fjärde Mario-rollspel är ljuvligt att vila ögonen på.

I den underbart skruvade föregångaren, #Mario & Luigi: Bowser's Inside Story, utforskade det mustaschprydda syskonparet Bowsers innanmäte i vad som kändes som en vansinnig hyllning till det franska barnprogrammet En Cell-sam Historia. Den här gången har utvecklaren #Alphadream valt att förlägga sitt spel till Luigis drömmar parallellt med kungadömet Pi'llol. En tropisk ö dit Mario, Luigi och Prinsessan Peach har åkt på solsemester.

Paradisön är en av spelets höjdpunkter och en färgsprakande plats – pigg, rysligt charmig och inbjudande. Yoko Shimomuras musik smeker trumhinnorna och kartan skvallrar om prunkande trädgårdar, smaragdgröna vatten och höga berg. Allt återgivet i subtil 3D med ett indragande djup. Nästan lika fascinerande är lokalbefolkningen; en samling knasiga excentriker som pratar med festliga brytningar – franska och ryska, för den som undrar. Ändå känns manuset inte lika träffsäkert som tidigare. Den bitvis bedårande slapsticken finns förvisso kvar, men i dialogrutorna är humorn märkligt frånvarande. Särskilt då de tidigare spelen lockade till gapskratt. Dream Team Bros. är på sin höjd småfnissigt.

I drömmarnas värld

Själva äventyret börjar först efter en lång serie överbeskyddande tutorials, i samma stund som Luigi lägger huvudet på en uråldrig kudde i sten. Ett vänligt, kuddformat andeväsen frigörs. Likaså en mycket ond kraft. Det enda sättet att stoppa den blir genom flitigt turistande på både Pi'llol och Luigis drömmar, där varje ny stenkudde blir en nyckel till hans undermedvetna. Luigis vrickade drömmar blir ett slags verklighetsflykt från en redan skruvad tillvaro. När Mario träder in i drömvärlden ömsar spelet sin isometriska vy och blir till ett tvådimensionellt plattformspussel.

Potentialen i Luigis drömmar lämnas till stora delar outforskad.

Mario är dock inte ensam. Medan Luigi ligger och snarkar på den nedre skärmen introduceras storebror för Dreamy Luigi i drömvärlden. Genom att, kittla, knuffa och slita i den sovande Luigi antar Dreamy Luigi olika skepnader. I en tidig dröm drar man i Luigis mustasch och använder den för att slunga iväg Mario. Någon timme senare kittlas den klotrunda näsan tills Luigi nyser så kraftigt att blocken i bakgrunden skjuts fram. Men förundran över uppfinningsrikedomen övergår snart i frustration över genomförandet. Framför allt då Alphadream behandlar sina spelmoment efter något slags ”slit och släng”-tänk. Spelglädjen kläms ur vart och ett för att sedan kastas bort istället för att omtolkas, kombineras och förnyas.

På liknande vis blir den gränslösa potentialen som kommer med utforskandet av det undermedvetna aldrig mer än ett pliktskyldigt spelmoment. Tidigt i spelet görs dock ett underbart litet undantag. Då utforskar man en av Luigis ytterst få mardrömmar. Den är psykedelisk, diffus och attackerar spelaren med skvalpande textremsor som blottar Luigis osäkerhet. Det är den typ av mardröm som skulle få psykologen Carl Jung att gnugga händerna. Men istället för att fortsätta den spännande dekonstruktionen av Luigi blir drömmarna bara mer inrutade och förutsägbara.

När annat sviker är striderna som alltid genialiska.

Spelets största behållning blir istället stridssystemet. Som alltid närmar sig Alphadream rollspelens turodningsbaserade strider från den mest lekfulla vinkeln. Samtliga av fiendernas attacker går att kontra eller undvika. Men för att göra det gäller att hålla utkik efter små rörelser som skvallrar om vad de kommer att göra härnäst. Det är en pulshöjande perfekt mix av observationsförmåga och reflexer. Snillrikt både i sin enkelhet och vilja att ständigt utmana och överraska.

Den som förväntar sig att sina vildaste drömmar går i uppfyllelse i Mario & Luigi: Dream Team Bros. kommer att bli besviken. Precis som senare års allt mindre riskbenägna Nintendo väljer Alphadream gång på gång det säkra före det osäkra. Resultatet är ett spel som saknar de tidigare delarnas kreativa galenskap, men som lever på sin charm och ett av genrens mest slipade stridssystem.

Skicka en rättelse